Hon tittade tankspritt ut genom fönstret, lutade huvudet bakåt och blundade en stund innan hon tog upp ett skynkligt brev från fickan.

"Kära Cornelia,
Jag vet att det inte är mycket, men det är din enda väg bort.
Jag vet att du klarar det, du är starkare än du tror.
/Mormor"

Hon visste att hon var tvungen att ge sig av, nu eller aldrig, om hon ville fortsätta leva.
Hennes mormor var den enda som någonsin hade förstått och genomskådat hela fasaden.
Fasaden av det "lyckliga" paret. Han, den framgångsrika och rika advokaten med alla rätta kontakter och Hon, Cornelia Summer, en helt vanlig och tråkig flicka från landet med drömmar om att bli konstnär.
Han hade givit henne alla materiella ting en kvinna kunde önska sig, dyra kläder och smycken, ett stort hus och en dyr diamantring. Inte kunde väl någon vara olycklig då? Tvärtom, så var det så självklart att hon skulle vara lycklig, eftersom han faktiskt hade öppnat upp sina armar till denna naiva, unga flicka, när han hade kunnat få vem som helst. Hon visste att alla i hans värld inklusive han själv såg ner på henne. Att hon egentligen inte tillhörde deras värld. Men åren gick och där fanns hon kvar i bakgrunden, alltid bredvid och stöttandes hennes framgångsrika man. Alltid med ett brett leende. Men det var aldrig någon som riktigt såg sorgen i hennes ögon.

Hon kommer ihåg första gången han slog henne.
Det var en vanlig dag som alla andra, han jobbade över och hon hade stått i köket i timmar. När han kom hem så knöt han upp slipsen som alltid, och hällde upp ett glas med whiskey. Sedan pussade han henne på pannan.
"Hej älskling. Vad blir det för mat? Det luktar underbart"
Maten åt de sedan under tystnad, det enda som hördes var deras klingande bestick mot tallriken och det kluckande ljudet utav vin som fyllde glasen. Glas efter glas drack han och hon betraktade honom tyst.
När de ätit färdigt började hon duka av och tog diskret vinflaskan med sig till köket.
"Jag var inte färdig." Sa han lugnt.
Hon gick sakta tillbaka med flaskan i handen och med andra handen höjde hon hans glas.
"Jag tänkte bara fylla på." Log hon blekt.
"Tror du inte att jag fattar vad du håller på med? Va?!" Skrek han helt plötsligt. Hon ryckte till när han slog knytnäven hårt i bordet, glasen flög på golvet och hon började nervöst plocka upp de små bitarna.
"Vem tror du att du är? Att döma mig va? Du är ingenting, INGET utan mig. Fattar du det?!" Han fortsatte skrika och hon hann inte reagera förrän hon fick ett slag i ansiktet. Han fortsatte slå, hon minns att hon blev knuffad in i väggen och att hon såg hans onda ögon, innan allt plötsligt blev svart…

följer :) du skriver riktigt bra, alltid lika kul med en ny legacyfamilj

"Mrs, vi är framme."
"Va?" Cornelia vaknade med ett ryck och såg sig förvirrat omkring.
"Jo, vi är framme Mrs. " sa taxichauförren med ett osäkert leende.
"Miss. Tack så mycket." Hon gav honom ett par sedlar och följde den gula bilen med sin blick, tills det endast var en liten rund prick som försvann bort längst vägen.
Så här var hon nu. Mitt ute i ingenstans, långt hemifrån i en helt annan stad. Där ingen kände henne.
Hon kramade om nyckeln hårt i sin hand och betraktade den minimala stugan.
'Jag vet att det inte är mycket' hade hennes mormor skrivit i brevet. Hon överdrev inte med det, tänkte Cornelia och flinade. Hon vred om nyckeln och möttes av en unken stank när hon klev in. Ett litet rum med ett kylskåp, en stol, ett bord och en sovsäck var allt som fanns. Och så ett minimalt badrum med endast toalett och ett dammigt handfat. Hon tvättade av sitt ansikte och kröp sedan ner i sovsäcken, tog ett djupt andetag och drog upp knäna mot sig. Vad skulle hon göra nu?

#2 Åh tack! roligt :)

Åååh, älskar välskrivna legacys! följer! 😃

Spännande, följer! :)

Följer! :D Du skriver jättebra :)

Dagarna gick och Cornelia började faktiskt trivas i den lilla stugan. Även om det var kallt och litet så var det ändå en skön omväxling. Från det stora huset som hade allt, till hennes egen lilla fristad. Här kunde hon börja om.

Hon hade ganska snart kommit på benen och efter ett antal jobbintervjuer så fick hon äntligen ett, diskare på en restaurang. Det var mycket jobb för lite pengar samt långa kvällar, men hon behövde pengarna.
En kväll efter jobbet, påväg hem så kunde hon inte låta bli att känna sig förföljd. Hon tyckte sig skymta någon i ögonvrån hela tiden och kunde inte låta bli att vända sig om gång på gång.
Väl hemma så pustade hon ut, så löjlig hon var. Även om hon visste att Han var långt borta så kunde hon inte låta bli att vara rädd. Det var inte första gången. Nästan varje kväll hade hon tänkt på honom, att han kunde dyka upp när som helst för att leta reda på henne.
Hon var förvånad över att han inte ens smsat eller ringt henne. Det var inte hans stil att hålla låg profil.. att han bara skulle låta henne gå kändes lite för bra och enkelt för att vara sant.

Det hade nu gått två månader i den nya staden och trots att hon kände sig relativt hemma hade hon inte varit ute i staden eller träffat nya människor. Hon kände sig fortfarande så rädd och ömtålig, inte redo för att umgås och släppa in helt nya personer i sitt liv.
Dagarna såg alltid detsamma ut, till jobbet och hem igen. Äta och sova.

Hon var på väg hem även denna dag, när hon fick syn på en reklam affisch. 'Konst gallerian' var rubriken. Hon skumläste resten av texten och funderade en stund. Konst hade hon alltid tyckt så mycket om. Både att måla själv och att se andras konst. På sådana ställen brukade man ju få gå och titta ifred också. Kanske skulle hon ge det en chans?

Hon gick hem och bytte om, sedan begav hon sig till den lilla gallerian. Väl framme kände hon sig plötsligt väldigt osäker.
"Sluta nu Cornelia, var inte löjlig." muttrade hon för sig själv.
"Ska du stå här ute hela dagen?" hördes plötsligt en röst.
Cornelia vände sig förvånat om och möttes av ett par vänliga, isblåa ögon och en tjock, lockig kalufs.
"Va?" sa hon tillslut.
"Ja jag undrar om du ska stå här eller gå in nån gång." Killen framför henne flinade brett.
"Jag ska till gallerian." sa hon fåraktigt.
"Då har du kommit rätt. Mitt namn är Paul!" Han sträckte fram handen.
"Cornelia." Hon skakade hans hand.

Paul. Han hade pratat mycket och länge och Cornelia hade lagt märke till att hans ögon glittrade när han skrattade. Och att hon hade ryckts med i hans härliga skratt. Han gestikulerade mycket och när han pratade så var det med sån entusiasm att man inte kunde låta bli att lyssna.
Cornelia förstod inte varför, men hon kunde inte minnas en enda tavla.
Enda hon tänkte på var honom.

Hon kunde inte sätta fingret på vad, men någonting gjorde att hon drogs till Paul på ett sätt hon aldrig gjort förut. Hon ville veta allt om honom, lära känna varenda del och veta varenda hemlighet. Men var hon beredd på att dela med sig av sina?
Hon var ännu en gång i gallerian, för att träffa honom. Och han var där som vanligt och ägnade all sin uppmärksamhet åt henne. Visade henne alla tavlor, pratade om konst och om sig själv.

"Så, varför flyttade du hit?" sa han plötsligt och hon blev förvånad över frågan, som egentligen inte alls var en konstig fråga.
Hon funderade en stund innan hon pekade mot ett staffli med en tom duk.
"För att.. det ser ut så där. En ren, tom duk." sa hon tillslut.
"Du börjar om." han såg granskande på henne.
"Typ.. jag var liksom i behov av en förändring. Sen har jag alltid velat bo i en liten stad."
"Då har du hittat en." Han skrattade lätt och snuddade vid hennes arm. Hon blev alldeles varm i kroppen.
"Men eftersom att du är ny i staden, så tar jag det som min plikt att visa dig runt. Hungrig?"
"Vrål hungrig."

Han tog henne till ett mysigt litet café precis vid stranden, de satt länge och bara pratade om allt och inget. Hon rodnade bakom kaffekoppen när han gav henne komplimanger, hur vacker hon var och vilken tur han hade haft som stötte på henne.
Det blev en lång tystnad efter en stund, inte pinsam utan mer naturlig och behaglig. Sådär som det bara kan vara när man känner sig bekväm med en person.
"Så. Vad sägs om att vi går och köper oss ett par badkläder och tar oss ett dopp?" Paul pekade mot det turkosa vattnet och log finurligt.
"Du är ju knäpp." hon log och drack ur sitt kaffe. Även om de knappt kände varande så kändes det som om hon känt honom hela livet. Och hon visste att han inte skämtade, det var helt enkelt sådan han var. Härligt impulsiv.
Hon ryckte på axlarna. "Varför inte?"
Han tog upp en skrynklig hundralapp ur fickan, la den på bordet och tog henne i handen.
"Kom då!"

Hon såg hur han betraktade henne nerifrån och upp i den knallgula baddräkten, och kunde inte låta bli att rodna ännu en gång.
"Så.. ska du bara stå där eller ska vi hoppa i?!" sa hon och slog till honom skämtsamt på armen.
"Det.. jag måste berätta en sak Cornelia." sa han allvarligt.
Hon kunde inte låta bli att bryta av den allvarliga stämningen, så hon sträckte ner handen i vattnet och började frenetiskt skvätta vattnet på honom.
"Ufh, vad gör du?!" fick han ur sig och såg förvånat på henne.
Hon skrattade. Tillslut kunde han inte hålla sig, han började gapskratta och hängde genast på i vattenkriget.

Plötsligt, mitt bland alla vattendroppar som skvätte och yrde åt alla håll, så stannade tiden. De såg varandra djupt i ögonen och deras läppar möttes i en passionerad kyss..

(Roligt ni som följer! :) Ni får gärna slänga in nån kommentar om nåt kan förbättras eller så vartefter! Lite nybörjare på det här..)

#13 Nejnej, det är JÄTTEBRA!! Mermermermer!!!! *__*

Jättebra skrivet!!:)

Otroligt bra historia. X_X

Åh tack! Jätte roligt att höra :D

Så typiskt när man tänkt sig en sak och så krånglar simmarna till det för en, haha! Så har en känsla av att berättelsen kommer bli rätt oplanerad här och där..

Följer!!!

Hon visste att detta var ödet. Det var så självklart alltihop, att hon hade fått sin mormors stuga och hamnat här av alla ställen, sett affischen om galleriet. Och träffat Paul. Paul som hade gjort henne hel.
Alltihop kändes så rätt. Deras öde. Ingenting kunde gå fel nu.
Eller…?

Cornelia ryckte till i sina tankar av att det knackade på dörren. Hon öppnade och där stod Paul, men inte den vanliga Paul hon var van vid att se utan det här var en man med militärkläder, rakad skalle och sorgsna ögon.
Ingen busig kallufs, brett leende eller glittrande blåa ögon.
Hon kunde inte ens förmå sig att säga något, utan stod bara och stirrade på honom.
"Cornelia.. jag, jo vi måste prata." Han tog försiktigt hennes händer.
"Du är underbar och jag har aldrig känt såhär förut. Jag har försökt sagt det förut, men har inte kunnat. Tro mig i nuläget är det det sista jag vill, men det var planerat redan innan jag träffade dig."
"Men vad är det Paul?!" utbrast hon.
"Jag har blivit kallad för tjänstgöring av försvarsmakten." sa han allvarligt.
Cornelia kände hur hennes ögon tårades.
"M..men när bestämdes det här? Vadå tjänstgöring? Vart då?"
Frågorna var många men egentligen spelade svaren ingen roll. Det enda hon kunde tänka på var att hon kanske inte skulle få träffa honom igen, att han skulle försvinna ifrån henne.
"Det var planerat innan jag träffade dig, jag måste åka ikväll. Till Afghanistan.."
Mer behövdes inte sägas. De höll varandras händer och hon kramade honom hårt medans tårarna rann…

Det hela var mycket sorgligt. De båda hade ju varit nykära och ivriga att påbörja deras nya liv tillsammans, men istället hade ödet valt en annan väg och skilt dem isär. Även om Cornelia var ledsen så bestämde hon sig för att hon måste fortsätta sitt liv, det gick inte att deppa ihop utan livet måste gå vidare. Hon hade ju trots allt redan levt i ett destruktivt förhållande där hon känt sig mer död än levande.. så det enda alternativet var att hålla skenet uppe och hoppas på det bästa. Paul skulle komma välbehållen tillbaka till henne, sedan skulle dem leva lyckliga i resten av sina dagar.

Så den gråaktiga vardagen fortsatte, hon åt, sov och jobbade.
Just denna tidiga morgon hade hon legat vaken ett bra tag och känt hur hon mådde lite illa. 'Det är för att jag sovit dåligt', intalade hon sig själv.
Men helt plötsligt for hon upp ur sängen, sprang in på toan och slängde sig hulkandes på alla fyra.
Detta var definitivt inte pga. dålig sömn..

Och mycket riktigt, så berodde orsaken på något helt annat än sömn.
Illamåendet på morgonen fortsatte, brösten började ömma och humörsvägningarna gick både upp och ner..
Cornelia kunde inte tro att det var sant, hon skulle bli mamma. En liten underbar bebis höll på att växa i hennes mage, ett mirakel.
Samtidigt som hon insåg att hon faktiskt var en ensam mamma, i en minimal stuga med en pinsamt låg lön.. hon kände sig panikslagen. Hur skulle hon klara av detta, helt själv?
Hon tittade upp på fotot av henne och Paul och klappade ömt på magen.
"Snälla Paul, kom hem.." viskade hon.

nice :)

omg mera!!!!!!!!!

Vad spännande! Skriv mer! :)

Men Paul kom inte hem.
Och en kall men vacker vinterkväll så föddes en bedårande liten pojke, vid namn Charlie Summer.
Cornelia kunde inte sluta titta på det lilla miraklet och även om ödet hade varit orättvist och fört Paul bort från henne, så fanns det kanske en mening med allt. Hon hade ju trots allt fått en underbar son.
Hon visste redan första sekunden hon såg honom, att hon skulle göra allt för honom.

Och så en natt kom det hemska, chockerande men ändå väntade samtalet.
"Jag beklagar. Paul har omkommit."
Cornelia kände en olidlig smärta i bröstet och hela hon kändes tom, apatisk. Varken ledsen eller chockad, arg eller sårad, bara tom.
Men ännu en gång påminde hon sig själv om att livet måste gå vidare, speciellt nu när hon hade sin son att leva för…

mer :D

Paul hade inte haft någon familj i livet så alla hans pengar och arv gick till Cornelia. Hon kände en enorm lättnad eftersom hon då kunde renovera den lilla stugan till en mer stabil och hemmatrevlig enplansvilla.
Här längtade hon att se Charlie växa upp.

Ett besök hos frisören passade även det lägligt, hon behövde en förändring. Allt som hade hänt i hennes liv på så kort tid hade ju trots allt förändrat henne som person något enormt, så det kändes rätt att även förändra sig på utsidan..

Och likt vårens alla blommor och knoppar, så växte även lilla Charlie i rasande fart. Cornelia hade tänkt mycket på hur hon skulle förklara allt för Charlie en dag, vad hon skulle berätta om hans pappa och hur hon skulle säga. För hur berättar man egentligen något sådant för ett barn?
Hon satte lilla Charlie i barnvagnen och traskade ut på en promenad. Himlen var blå, fåglarna kvittrade glatt och en lukt av grillat susade förbi i luften.
Cornelia tog ett djupt andetag och bara njöt av den underbara miljön. Hon trivdes här, hon kände sig äntligen hemma.
Hon började gå utan att veta riktigt vart, men snart insåg hon vart hon var på väg…

Hon stannade långsamt till vid hans grav.
Det vart tyst en stund innan Charlie helt plötsligt började vifta med armarna mot graven och utbrast jollrande, oförståeliga ljud.
Hon log roat.
"Vad säger du raring?"
Han fortsatte peka och vifta häftigt. Cornelia lyfte upp honom ur vagnen och satte sig och Charlie framför graven.
Charlie la sin lilla hand mot gravstenen.
Cornelia torkade bort en tår som envisade sig ner för hennes kind.
Ibland undrade hon om han inte förstod ändå, på något oförklarligt sätt..

Och även om Paul var borta, så kändes han ändå så nära.. Cornelia kände hans närvaro bland dem hela tiden.

Följer! ❤️