Det är när han står där i ösregnet, febrilt petandes på sin droppande mobil, som han inser att han inte har något enkelt sätt att kontakta sina välgörare. Visst har den här "Vi ringer dig, du ringer inte oss"- situationen känts irriterande förut, men det han känner nu är inte irritation. Det är en stigande panik. Han tittar igenom sina mejl, han zoomar in på skannade ägarbevis och försöker hålla skärmen någorlunda torr. Kisar mot adressen som står prydligt präntad på tomtens lilla brevlåda. Allt verkar stämma. Förutom det faktum att tomten är alldeles tom.

I slutändan finner han ingen annan bot än att släpa med sig sina väskor till byns bibliotek. Nog för att hela byn verkar fast besluten att leva i någon slags nationalromantisk idyll, men biblioteket måste väl ändå ha en dator.

Nog står där en uråldrig, flåsande maskin, men den är inte till mycket hjälp. Det är allmänt känt att hans tidigare identitet omkom i… Incidenten… Så några tidigare bekanta kan han inte söka hjälp från. Människorna han haft kontakt med sedan dess, mystiska kvinnor och män med anonyma kostymer och mörka solglasögon, fanns det inga kontaktuppgifter för på nätet. Namnen de hade uppgett hade stämt överens med deras id-brickor… Påhittat, alltihop?

När han sitter på den lilla puben, byns enda, och äter en rustik auberginelasagne, kan han inte känna annat än att hans liv har vänts upp och ned. Trots allt som har hänt så har han hittills lyckats behålla en känsla av trygghet. Han har varit viktig för sina arbetsgivare. Han har varit en talang, ett sällsynt geni värd att spara och skydda. Men så plötsligt sitter han här, mitt i ingenstans, utan så mycket som ett mejl i sin nya inkorg eller pengar nog att köpa en tågbiljett härifrån.

Imorgon, tänker han. Imorgon ska han gå till sitt nya jobb, och han ska leta reda på någon som kan ge honom svar.