Harriet kunde inte leva i en civiliserad miljö. Hon placerade det lilla hon ägde på den mest öde tomten i staden, och satt sedan stilla länge i skogsdungen.

Pank som hon var var Harriet tvungen att skaffa ett jobb. Hon hamnade av en slump på en annons hos spådamen i morgonens tidning. Att fortsätta sin kontakt med andevärlden på det sättet vore helt fantastiskt!

Vagnen låg långt borta i staden, och kunderna som kom dit var i och för sig inte spöken, men mer på hennes andliga plan än de hon tidigare träffat i livet.

Harriet blev övertalad av sin chef, som till den stora lättnaden var spöke, att åka till ett av de övernaturliga haken efter jobbet. Harriet kände sig mycket tveksam, men tänkte ge invånarna en chans. De flesta skulle ju trots allt vara övernaturliga, och kanske speciellt på ett sådant här hak!

Hon ramlade rakt in i Samuel Spökh som stod och samtalade i ett av de finare rummen på stället. Med spöken kunde hon prata hur länge som helst. Hon visste inte vart det starka bandet till det övernaturliga kom ifrån, men hon önskade innerst inne att hennes föräldrar var som henne. Att det faktiskt inte var det minsta fel på henne.

Samuel Spökh var helt fantastisk… En äldre herre. Hon hade aldrig fallit för någon förut. Jag menar, hon hade ju suttit inspärrad under hela hennes tonår! Men äldre spöken. Det fanns en vishet hos dem som verkligen tilltalade henne. Hon åkte hem på morgonkvisten och tog ett långt bad med alla hennes tankar.

Harriet hade fått en riktigt spännande bok om ockultism av sin chef. Hon var så glad över att ha träffat Harriet, det lyste stora förhoppningar om henne direkt hon klev in i vagnen, sade hon. 

När hon senare skulle steka ett par ägg påverkade ilskan inom henne alltför mycket. Allting började brinna och Harriet gick nonchalant därifrån. Som tur var släckte regnet elden ganska snabbt.

All ledig tid spenderades i Alkemibutiken. Hon hade aldrig haft tillgång till all den här läran förr. Hennes törst efter att lära sig mer var så stor att hon knappt fick någon sömn om nätterna!

Harriet läste en ritual om att offra en ekorre vid fullmåne, och att sedan tillbe alla stadens andar. Hon hittade en ekorre ganska snabbt, men bestämde sig sedan för att släppa den fri. Harriet älskade djur och natur och kände sig inte riktigt bekväm med att offra…

Harriet brukade stanna kvar efter jobbet och plocka med sig några färska äpplen hem. Det var en fridfull plats där vagnen låg. Allt hade gått som smort hittills!

Att bo ute hade många fördelar, men kanske fler nackdelar. Årstiderna växlade snabbt och från att vara varmaste sommaren hon någonsin upplevt var nu vintern nära. 

Hon ville varken brinna upp eller frysa ihjäl. Hon hoppades verkligen att hon gjort sig förtjänt av en befordran snart.

Harriet stötte på sin räddare i nöden och blev efter en diskussion om gemensamt hat för barn befordrad lagom till vintern. Stugan blev perfekt och låg henne varmt om hjärtat! Äntligen ett helt eget ställe.

Ingen kunde trots det förneka att stugan var kall, då hon inte hade någon värme. Hon tog mod till sig och åkte hem till familjen Spökh. 

Hon hade inte kunnat släppa tanken på Samuel, och den här vinterkvällen visade han faktiskt tecken på att han kunde känna likadant…

Följer

Följer! Harriet var en av de mest intressanta simmarna jag någonsin sett, ärligt talat!

Följer! Jag älskar dina legacy's! :D

Följer :D

Följer!

Jättekul allihopa! Och tusen tack #11 och #12 för att ni tycker det 🙂

(hoppas ni inte blir ledsna över pausen med spiderdust)

Samuel Spökh började plocka upp henne utanför hennes lilla bostad och ta med henne ut i naturen, som han visste att hon uppskattade. Han hade själv bott här i flera hundra år och kände till exakt de finaste platserna att vistas på. 

Harriet blev mer och mer förälskad. Men hon anade något… Hon anade att han hade fru. Chefen hade nämligen pratat om Samuel där hemma… Och så många spökfamiljer fanns det inte i staden. Hon försökte ignorera tanken, hon var kär nu. Hon skulle göra allt för att behålla det här.

Plötsligt tog Samuel avstånd. Eller rättare sagt, han kom inte förbi längre. Harriet började häcka utanför familjen Spökh och tog sig tillslut mod till att knacka på utan hans inbjudan, men Samuel var inte där…

Det fanns en vanlig sim i hemmet. Harriet ville inte prata med henne, utan satt på verandan och väntade och väntade på att Samuel skulle komma hem tills kvinnan bokstavligt talat fick köra hem henne.

"Jag förstår att du och Samuel har något. En älskarinna… Tja, han har ju levat i så många år. Men du ska veta att han har sin fru. Han har nog insett vart de viktigaste värderingarna ligger nu, tror du inte det? Gå hem. Här finns inget mer att hämta."

Harriet kände sig ilsken och upprörd. Som den kleptoman hon var stal hon en fin matta i salongen. Rätt ska vara rätt.

Det blev vår igen och snart sommar. Harriet kunde inte komma över hennes enda, första och stora kärlek. Han var perfekt. Spöke, äldre, vis och en gentleman. Hon klädde sig i sina finaste kläder och åkte runt hela staden flera gånger i veckan, för att leta reda på honom. 

Hon kände emellanåt för att bränna upp hela stugan. Brann gjorde det. Men något sa henne att det var bra att ha kvar sitt boende. Hon var så arg och förkrossad.

Chefen betedde sig mer och mer kyligt på jobbet. Såg till att ge Harriet pass där de inte sågs och hade börjat ge pikar över hennes utseende bland annat. Harriet började tro mer och mer att det var sant, att Samuel hade en fru som han älskade. Men det slutade inte göra ont för det.

Hon fortsatte dock att vårda sitt hem. Vare sig Samuel skulle komma tillbaka eller inte skulle det inte få förstöra hennes nya liv! Hon hade förtjänat en nystart!

Följer! :)

Som i någon slags hämnd började hon vidga sina vyer och dyka upp på vampyr- och varulvsfester. Harriet visste inte vad det var i vad hon drack den kvällen, men hon började må otroligt bra av det. En lättnadskänsla spred sig i kroppen och Dayvid, vampyren som ägde stället, blev mer och mer intressant inpå småtimmarna… Harriet började med tiden anse att vampyrer var helt okej, de var ju trots allt också döda!

Harriet upptäckte dock i sinom tid vad som hade hänt. Hon hade aldrig läst någon sexualkunskap eller haft föräldrar som lärt henne saker, men gravida simmar hade hon sett och hon såg precis ut som en!!

Det här var ett riktigt helvete för fröken Helvíti. Hon hatade barn och hade ingen aning om vad hon skulle göra härnäst.

Efter en inte alltför lång betänkelsetid bestämde sig Harriet för att dränka barnet. Det skulle dräpas på något sätt så fort hon uthärdat den förfärliga förlossningen! OM hon skulle uthärda den. Det var det ju inte alla som gjorde visste hon. Skummet sköljdes sakta bort och hon funderade på samma gång om det kanske inte var bäst att dränka henne själv på en gång, så fick hon allt överstökat och slapp ångesten.

Dayvid, som hade sett gravida Harriet i utkanten av stan, ville ta sitt ansvar gentemot henne och höra efter ifall hon trodde att barnet var hans. Harriet svarade med att hon aldrig haft intimt umgänge förr, så att så länge hon inte hade missförstått hela "göra-barn-grejen" var barnet definitivt hans. Dayvid gick med på att dränka barnet efter födseln, då han inte ville vara med om något massmord av både mor och barn. Han hatade också barn, så det kändes som en vettig deal för hans del!

#20 Kul!

Dayvid ville inte lämna henne till att sköta hemmet och graviditeten helt själv, fastän Harriet insisterade på det. Hon var ensamvarg och tyckte bara han var i vägen. Men han gjorde sig hemmastadd och med tiden tyckte Harriet att hon och Dayvid hade ganska trevligt ihop ändå.

Hon tittade dock tveksamt mot spjälsängen Dayvid tagit med sig… Han hade ju gått med på att dränka barnet. Han hade väl inte ångrat sig?

Mitt i natten, medan en zombie dog bakom husknuten, födde Harriet en son inne i badrummet.

Harriet var i full färd på väg mot ån med den lille sonen då Dayvid snabbt, som den vampyr han var, sprang ikapp och roffade åt sig spädbarnet. 

"Jag har ångrat mig! Det kanske blir min enda avkomma! Säg vad du vill, barnet ska inte dränkas."

Harriet hade tyvärr inte krafter att vinna över en vampyr. Han hade ögonen på henne varje vaken timma och Harriet började ge upp. De första dagarna höll Dayvid henne utelåst för att försäkra sig om att hon inte skulle hitta på något hyss. Hon tittade ner på det lilla spädbarnet, som faktiskt liknade henne, och antog att det var lika bra att han fick ett namn. Nils Helvíti, fick han heta.

"Jag står inte ut. Jag står inte UT MER!!!!!"

Harriet röt för första gången till, ljudligt i hemmet. Dayvid ramlade ur stolen och blev så rädd att han i all hast bad henne att gifta sig med honom. I efterhand förstod han att det var det värsta förslaget han kunde ge en kvinna som Harriet, men till hans stora förvåning lugnade Harriet ner sig och svarade ja!

De slog slag i saken direkt och gifte sig privat i skogsdungen bakom stugan. Vad vi alla förstår så kände sig Harriet lycklig, och faktiskt kär, i det ögonblicket!

Harriet kunde inte förstå vad hon hade gjort morgonen därpå. Hon var tvungen att få luft! Ut! Ut i skogen och aldrig komma tillbaka!

Tillbaka var hon dock snart nog då Dayvid letade upp henne och övertalade henne att komma hem. Dayvid skulle aldrig kunna ersätta Samuel, men det var nog lika bra att de höll ihop. Att gifta sig var kanske inte så dumt. Speciellt om hon skulle vänja sig vid att uppfostra en son.  Men hon kände sig lurad. Dayvid började nämligen stanna ute länge om nätterna. Hon visste att han var vampyr och kanske var ute jagade, men hon hade verkligen inte bett om sitta och vakta på det eländiga barnet utan någon egen frihet alls.

"Förlåt Harriet. Jag har varit självisk. Självklart vill jag vara med dig, vi behöver vara två för att uppfostra det här barnet! Jag är hemma alla kvällar nu i veckan. Åk iväg och gör vad du vill."

Harriet blev glad över omtanken och spenderade mycket tid i biblioteket. Lite extra fin med förhoppning om att kanske ändå träffa på Samuel efter allt… Men ändå!

Det var mest Dayvid som ville fira Nils födelsedag. Harriet fick mest en slags panik i blicken då hon insåg att det här barnet faktiskt skulle bli större och större.

Nils ser ännu inte ut som en på något sätt skadad unge. Han älskar naturen och är klumpig.

Småbarnslivet var inte mer positivt än spädbarnslivet. Harriet ville många gånger ta upp dränkningsplanerna, men stillade sitt begär av att gå iväg till graven som blivit av herren som dog samma natt hon födde.

Hon ville så gärna att han skulle dyka upp någon gång, hon behövde sällskap av spöken…

Önskningen slog in, Martin kröp upp ur sin grav samma natt och Harriet höll ett riktigt intressant samtal med honom! Dayvid var en fegis och svimmade så fort han såg spökskepnaden glida in i köket. Harriet förstod till sin förskräckelse att Dayvid inte var mannen i hennes liv, trots allt.

Hon glömde helt bort tid och rum och var alldeles för trött på jobbet nästa dag. Det var ju inte vilken jobbdag som helst utan första dagen efter mammaledigheten.

Det var som att ett nytt ljus hade tänts i henne. Hon åkte ner på stan på sin lediga dag och plockade massor av fina blommor. Hon tänkte ställa dem synligt i hemmet och smått skriva "Martin" på. Så att han såg att hon tänkte på honom…

Harriet var så lycklig. Spöket Martin hade kommit fram varje natt och flirtat och bekantat sig med henne sedan han sett lappen. Så nu hade hon sparkat ut Dayvid!!

Harriet skulle aldrig kunna leva under samma tak som någon som inte förstod hennes kontakt med spöken. Att svimma vid åsynen av hennes sort var så kränkande. Hon kände sig så full av liv och spenderade resten av kvällen ensam och stillsamt på kyrkogården.

Martin skakade förnöjt om sina blommor om nätterna och hjälpte Harriet att ha hand om sonen. Martin verkade älska barn. Harriet såg det som en klar fördel. Trots att hon egentligen ville dränka Nils var det faktiskt trevligt att någon ansträngde sig för att ge honom en bra uppväxt!

Harriet blev även befordrad titt som tätt och började skapa sig ett riktigt hemtrevligt hem.

MYCKET intressant legacy, och för att inte tala om Harriet. Hon är väldigt speciell, och jag älskart! 😃 
Jag följer, helt klart!

#34 Tack så mycket du!🙂 Jättekul att höra!

Så var småbarnsåren över och Nils växte upp till barn. Han var ganska tystlåten och lekte mest själv.

I samma veva blev Harriet gammal och grå! Men ändå tjusig. Hon kunde inte förstå hur tiden gått så fort.

Hon kunde inte heller förstå hur hon skulle stå ut med att sova i samma säng som Nils. Hon hade tyvärr inte råd med en egen säng åt honom. Bara han kunde växa upp och flytta ut… Fast någon skulle ju föra släkten Helvíti vidare, eller hur?

Harriet jobbade på som spådam och behövde lära sig mycket mer om alkemi. Hon tyckte att de levde tillräckligt, enkelt och bra. Men hon vägrade att sova i samma säng som sin son. Pengarna var tvungna att strömma in nu.

Det var skönt att hon var så förälskad i Martin. De kunde visserligen bara ses nattetid, men det räckte väl. Hon var ensamvarg, och spökena ville i regel ha sin tid för sig själv också.

Harriet ville fylla hela gården med spöken och tog då och då med sig kvarlevor från kyrkogården som fick vila bredvid Martin. Hon stördes absolut inte av livet (döden?) bakom husknuten!

Nils var inget besvärligt barn, men det kröp verkligen i kroppen på Harriet varje gång han skulle anta ny form. Tur att hennes klienter hon tagit med sig hem för att spå kunde fira honom helhjärtat i alla fall. 

Nils Helvíti, med en snobbig uppsyn. Egenskapen "gillar inte barn" kommer gå i arv varje generation! Nu har han egenskaperna gillar inte barn, snyltare, älskar naturen och klumpig.

Nils var riktigt flitig i skolan, fastän han nästan var lika tystlåten som sin mor. Han tog även på sig ett deltidsjobb för att hjälpa till att försörja dem.

Han hade inga problem med att få det att gå ihop! Vem behövde ett socialt liv?

Harriet kände sig som en bra mor, fastän hon inte var någon. Hon hade skramlat ihop nog mycket pengar för att bygga ut huset, värma henne och sonen och att ge Nils ett eget rum!

Nils själv uppskattade årstiderna och naturen lika mycket som Harriet. De var lika på många sätt, förutom att Nils mot de senare tonåren började bli riktigt intresserad av tjejer. Eller, kvinnor kanske. 

De flesta tyckte han verkade äldre än vad han var, och speciellt bra överens kom han med en ung kvinna som var lika klumpig som han själv.

Harriet kunde äntligen ta med sig magin hem. Hon spenderar många timmar vid alkemibordet och passade även på att köpa ett magiskt bönträd.

Magin gick dock överstyr då Harriet åt 10 magiska gelebönor i rad. Hon blev gul och satte sig surt nästa dag och spelade shack istället.

Så plötsligt hos en av de få bekanta Harriet hade och ville besöka dog hon av ålder. Liemannen passade på att skörda ett liv till!

Harriet hade, som ni kanske förstår, inget emot att bli spöke. Nu skulle hon kunna spendera all tid med Martin, även på andra sidan!

Nils var ledsen. Han hade inte haft någon god kontakt med sin mor, men de hade ändå haft det trevligt i tystnad.

Han saknade dock att höra någon gå runt och fixa i stugan. Harriet städade jämt, så Nils köpte sig en kista med Benhilda som tillförde en hemmatrevlig stämning. Att spökade varje natt gjorde inget heller, så länge han inte var ensam.

Okej, det var kanske lite jobbigt ibland. De gångerna han vaknade mitt i natten av att det levde om så mycket. Både Benhilda och hans mor var i hans nya rum, före detta Harriets, så att han fick alldeles för få timmars sömn inför skolan.

Sedan var det ju det med att hans första date med Zoe inte gick så bra. Han ville i alla fall kalla det date, men hon var faktiskt vuxen.

Som tur var, för en splittrad tonårssjäl, var det äntligen dags att kliva in i ungkarlslivet! Han hade bjudit in till stor fest, och fastän Nils inte visste vem hans pappa var, var han där och hurrade.

Festen blev en succé. Nils tittade sig länge i spegeln efter festen, på sitt nya vuxna jag. Han hade nu egenskaperna klantig, älskar naturen, gillar inte barn, snyltare och god. Han sneglade mot urnan med mamma som han ställt på byrån.

"Jag hoppas du är stolt över mig, mamma. Jag fick MVG i allt och har lyckats spara ihop resten av pengarna så att jag klarar mig tills jag börjar få en egen inkomst. Det ska nog gå bra för mig, om du nu undrar…"

Nils rivstartade sin ungdom med att… Hångla upp en av de nedgrävda på bakgården. Han fick en inre panik och krävde en kvinnas sällskap, död eller levande.

Ännu mer panik fick han efter att spöket försvunnit och han insåg vad han gjort. Såg nån det där?!

Nils var ur balans efter alla omställningar och fick ett oväntat besök av kronofogden.

Det var nog dags att skaffa ett jobb. Nils kände att han ville göra skillnad och skaffade sig ett jobb inom politik!

Jakten efter kvinnor, helst levande, fortsatte. Han gick till och med på de yngre kvinnorna… Medan han pratade med andra intressanta dejter i telefon.

Som den goda man han var passade han även på att snylta mat så fort han var på besök hos någon. Han sparade pengar, och fick äta gott!

Det hade inte gått att sköta om huset utan Benhilda, så det lilla hemmet i skogsdungen stod fortfarande helt och fint. 

Snart var det dessutom vår. Det var underbart att börja fiska igen!

Nils hade inte en lika stor grej för det döda som Harriet haft, fastän han hade sin första desperata ungdoms-dag. Hon fick gärna gå runt och städa åt honom, men han ville ha ett litet mer levande umgänge.

Det började med att han hittade en ensam liten sköldpadda på stan, som han döpte till Albert. Men en liten sköldpadda räckte inte åt Nils, så han adopterade en liten katt också! Han fick heta Vincent.

Storslagna fester var något Nils kunde ordna. Det var knappt så att de rymdes, men det gjorde ingenting för honom! Fastän Vincent var en skygg kattunge bredde han gärna ut sig på mattan mitt i folkmassan.

Nils hade spanat in en viss blondin i staden väldigt länge. De hade hälsat och pratat lite tidigare på en fest. Han tog tag i sina känslor för henne och passionen var åtminstone besvarad. Synd bara att även fästmannen fanns på festen…

Elicia Ankarstierna fortsatte komma hem till Nils i smyg. De myste framför den öppna spisen och gjorde lite mer därtill…

Det kändes som att Nils hade varit ensam halva livet. Utan syskon och utan mamma. Han slog till, fastän han visste att hon bodde med sin man.

"Vill du flytta in Elicia? Jag tror jag älskar dig! Jag vill att du ska bo här med mig! Jag har en duglig betjänt och jag ska uppskatta dig så mycket. Du kommer inte sakna din man en enda minut."

Elicia svarade ja, kär som hon var. Herr Ankarstierna var bortglömd för längesedan. Hon hade visserligen inte gjort slut, men nu var det andra bullar på gång. Nils hade inte använt skydd!!! Han var livrädd för vad han just hade ställt till med, ett barn?! Som i alla generationer som komma skall kommer arvingen hata barn, och Nils var givetvis inget undantag.

Medan Nils ballade ur intresserade sig spöket Harriet för sköldpaddan om nätterna. Vincent var ute och klådde upp tidningar, i zombiernas sällskap.

Den lilla flickan föddes snart. Elicia var så lycklig, tanken på barn hade inte funnits hos hennes man. Nils skulle nog bli rasande om hon sa det högt till honom, eftersom han högst såg den lilla dottern som ett misstag!

Hon fick heta Hilda, och Nils höll motvilligt i det lilla spädbarnet för första gången.

Följer :)

Följer jag också!

#60 #61 Kul 😃

Följer! jättebra skrivet! 😃

Tass!

Följer. 🙂

Tass! :)

#63 #64 #65 #66 Jättekul! 😃

Jag har haft ett break från iFokus på några veckor, men uppdaterar legacyn senare i veckan 🙂