Irmeli reste sig upp och borstade av sin klänning från lite smuts hon fått på sig efter att ha legat på marken. Hon undrade hur länge hon legat där, och varför.
Hon såg sig omkring efter någon form av liv. När hon höjde blicken en aning såg hon ett hus. Huset låg en liten bit bort på en grästäckt klippa. För en kort sekund kände hon sig lättad. Sedan kom oron. "Hoppas att de som bor där är hemma och kan hjälpa mig." tänkte hon för sig själv medan hon skyndade sig dit.

När Irmeli gick längs vägen såg hon något mycket märkligt. Det kom forsande vatten ur någonting hon aldrig hade sett förr. Det var grått som berget men alldeles platt och kalt. Förutom färgen såg det inte ut som ett berg. Hon förstod inte alls vad det var, hon funderade inte över det länge innan hon såg ett hus, det var inte det huset hon hade sett uppe på klippan, men det var ett hus.
Irmeli skyndade sig till huset och knackade på, det var ingen som öppnade. Det var kallt ute, men hon hade ingen mantel att hänga över axlarna. Hon fortsatte gå mot huset hon hade sett tidigare, hon hoppades att det var en vänlig själ som bodde där, kanske skulle denne bjuda in henne och ge henne lite vatten och bröd? Hennes mage kurrade vid tanken.

Snart var Irmeli framme vid huset, men inte heller där var det någon som öppnade. Kylan, tröttheten och hungern gjorde att hon fick tårar i ögonen. "Sluta Irmeli! Tjänstekvinnor gråter inte. Vi är tacksamma för det vi har!" Hon torkade snabbt bort tårarna ur ögonen och gick till ett hus som låg mitt emot det hon nu stod vid. "Vilka konstiga hus här är." tänkte hon. "Man kan se igenom vissa delar av dess väggar." 
Bakom en av de genomskinliga väggarna - som Irmeli trodde att det var - stod en man.

följer!

Hon gick upp för en liten trappa och såg in genom de genomskinliga väggarna, hon letade efter en dörr, men såg ingen. Hon var precis på väg att vända sig om för att gå runt huset och se efter om dörren fanns på andra sidan då mannen såg henne och gick ut.

"Hur gjorde du det där?" utropade Irmeli.

"Vad menar du? Gjorde vad?" mannen såg frågande på Irmeli.

"Du öppnade väggen!"

Mannen såg medlidsamt på henne.

"Vad pratar du om? Stackars flicka, du är ju helt borta. Förstår inte vad en dörr är." 

"Jag förstår visst vad en dörr är!" Ropade Irmeli argt. Plötsligt kom hon på sig själv. En helt vanlig tjänstekvinna talar inte så, speciellt inte till en man. "Ursäkta." Hon slog ner blicken i marken för att visa sig respektabel, trots att det kanske redan var försent. Mannen såg förbryllat på henne.

"Flicka lilla, vad heter du?"

"Mitt namn är Irmeli. Irmeli Leijonhufvud." svarade hon med blicken fortfarande fäst i marken.

"Det var ovanligt. Det låter som ett mycket gammalt namn." konstaterade mannen. "Mitt namn är Dudley Racket." 

"Åh, nej, herrn. Mitt namn är varken gammalt eller ovanligt. Det är faktiskt ett mycket vanligt…"

"Herrn?" avbröt han. "Kalla mig Dudley." Dudley log och bjöd in Irmeli i huset. 

Hon följde efter honom in, Dudley plockade upp en liten svart sak ifrån en fåtölj innan hade slog sig ner i den. Sedan riktade han den lilla saken mot en större kvadratisk box, och helt plötsligt började den låta och blinka! Små, små människor var i den. Nu blev Irmeli ordentligt rädd. 

"Vad är det här för häxkonster!?" Skrek hon, innan hon sprang ut ifrån huset. 

"Om du inte vill se på TV kan du väl bara säga det?" ropade Dudley efter henne, men hon hörde inte, hon var redan långt borta.

Hon sprang och sprang, hon visste inte vart hon skulle, hon ville bara bort härifrån. Hon längtade hem till sin husbonde, sin husfru, deras barn, drängarna, de andra pigorna och djuren. "Det här är en dröm, en ond dröm om häxkonster. Det måste vara en dröm!" tänkte hon när hon sprang. "Allt är konstigt, husen, vägen, Dudley." 
Det hade blivit mörkt ute. Det var ännu kallare nu, men Irmeli märkte det inte, hon var för rädd. Allt hon ville var att vakna upp av hönsens kacklande på sin madrass i sin lilla stuga.

Efter att ha sprungit i - vad som kändes som - en evighet kom Irmeli fram till många stora hus. Hon sprang upp för en trappa och knackade på dörren till ett av husen. En yngre man öppnade. 

"Åh, herrn! Hjälp mig! Ni måste hjälpa mig! Jag vet inte vart jag är eller hur jag kom hit. Förlåt mig!"

Mannen synade henne förbryllat uppifrån och ner. 

"Hmm.. Du är i Twinbrook. Silvervägen 336 närmare bestämt. Hur du kom hit har jag ingen aning om." 

"Husbonden och husfrun måste tro att jag har rymt, men jag skulle aldrig rymma ifrån dem, de har alltid behandlat mig så bra." Irmeli fick än en gång tårar i ögonen, men denna gång torkade hon inte undan dem. 

"Nej, gråt inte! Jag klarar inte av tjejer som gråter!" Mannen skruvade på sig och började känna sig illa till mods. "Ska jag ringa någon åt dig?"

"Tjejer? Ringa? Vad är det?"

"Kom in så ska du få lite vatten, du ser alldeles blek ut."

När de kom in i huset lugnade hon ner sig lite, de satte sig i en soffa och mannen - som presenterade sig som Bobby Sargeant - frågade henne en massa frågor för att försöka friska upp hennes minne om hur hon kom till Twinbrook. Ingenting hjälpte. Snart hade hon berättat allt om sitt liv, om sin husbonde och husfru, om livet som piga på gården, och hur konstig hon tyckte att denna by var. 

"Irmeli, vilket år är du född?"

"1280."

Tass! :D

Följer! :)

Följer 😃

Följer

Följer!!🙂

följer :)

Följer :)

Följer! Spännande saga. 🙂

Följer och gud vad fin hon är! 😎

Följer! :)