Vi har haft en rätt tuff uppväxt. Våra föräldrar gick bort i en bilolycka när vi var 14 år. Vi är tvillingar, vilket märks ibland, men inte så ofta. Kiara påverkades mest av deras bortgång. Hon hamnade i fel umgänge och det har tagit sin tid för henne att komma på fötter igen… Det var väldigt kämpigt där ett tag, men jag ser att hon mår bättre för varje dag.

Det här är våran nystart. Det är dags att vi skapar våra egna liv, och vår egen lycka!

Tack vare våra föräldrars stora hjärtan hade de lagt undan en hel del pengar åt oss under åren. Tillräckligt så att vi kunde köpa en fin liten villa! Helt perfekt åt oss två.

Kiara tjatar redan om att hon vill ha en egen fotostudio, men vi har ärligt talat inte mycket pengar kvar nu…

(Huset hittade jag i galleriet! Ej skapat av mig.)

Följer. = )

#3 Kul 😃

Det var dagen innan min första arbetsdag. Jag har alltid känt att jag vill bli läkare. Att jag vill hjälpa folk, göra något viktigt. Drömmen blev ännu starkare efter att mina föräldrar dött… Skadorna var för stora. Men tänk om någon hade kunnat hjälpa dem? Tänk om det hade funnits ett sätt att rädda dem?

Jag satte mig ner vid schackbordet och spenderade halva dagen där. Schack fick mig alltid att tänka bättre, och fokusera. Jag behövde vara så fokuserad jag bara kunde inför morgondagen! 

Det gick förbi en attraktiv tjej i min ålder och jag började tänka på familj. Det var min andra dröm. Att skaffa min egen.

Kiara vill komma igång med sin egna butik och ateljé så snabbt som möjligt. Hon har alltid varit sån. Inget tålamod. Allt ska hända på en gång! Som alltid så sade jag till henne att övning ger färdighet. Vitt vad jag vet har hon inte fotat särskilt mycket tidigare… Inte för att vara negativ, men att kunna leva på att vara fotograf verkar inte vara det enklaste.

Hon blev sur över min kommentar och gick ut för att utforska naturen istället. Efter några timmar kom hon inskuttandes, glad igen, och visade upp allt hon hittat. 

"Det här ska jag sälja i butiken!!" sade hon.

Följer

Vi hade kvällen bara för oss själva. Pratade om flytten, hur det kändes och så. Vi har inte alls varit så tighta tidigare. Under Kiaras dåliga period spenderade hon ibland veckor hemifrån, och jag fick sköta huset och klara mig själv. 

På senare år har vi blivit allt tightare. Kiara har vuxit upp från sina värsta tonårsdagar och jag har tagit på mig att sköta allt det viktiga för oss. Som inkomst. Jag är säker på att Kiara kommer börja dra in pengar senare. Vi är ju ett team, jag är säker på att hon kommer ta sitt ansvar.

Det var dagen D. Första dagen på sjukhuset! Jag var fortfarande alldeles yrvaken när jag klev in genom portarna. Jag svalde en gång och tog mod till mig. Nu var jag tvungen att göra bra ifrån mig. Hela mitt liv stod på spel!

Mannen i receptionen var upptagen i telefon, så jag gick vidare i lokalerna. Jag hittade en äldre kvinna stå och kika på några prover. Jag tror det var det hon gjorde i alla fall. Jag hälsade försiktigt och presenterade mig som "den nya killen".

Hon var riktigt trevlig och snart hade det kommit in ännu en ny kollega. Det var intresserade av vem jag var och ville att jag skulle berätta lite om mig själv. Jag drog inte den tyngsta historian först, den med mina föräldrar, det hade ju lätt skapat dålig stämning… Men jag berättade om att jag och syrran bodde i Riverview och var nyinflyttade. 

Plötsligt kom jag på att jag inte hade ätit frukost. Kunde jag inte ens komma ihåg att äta på denna viktiga dag?! Jag smög undan till kafeterian och köpte en macka från automaten. Förhoppningsvis var det okej att jag gick iväg.

#7 Roligt 👍

Det blev dags för min första patient. En liten flicka som hade väldigt ont i huvudet. Jag var lite nervös, det var ju trots allt första gången jag behandlade en patient. Men jag skojade lite med henne och gjorde roliga ljud under tiden, och allting gick bra.

Hon var så himla söt. Snacka om att jag vill ha en dotter i framtiden! Självsäker som jag var efter min första patient knackade jag på i ett annat rum. Det kunde vara bra för mig att titta på för att lära mig.

Min första arbetsdag började lita mot sitt slut. Vad snabbt det hade gått! Jag hade bara hunnit träffa en patient, men det var väl lika bra. Det vore hemskt ifall jag gjorde något fel, som att ge någon fel medicin…

Jag gick fram för att slutligen presentera mig för kollegan i receptionen. Jag blev lite orolig när jag såg hur många patienter det var som hostade och snörvlade framför honom. Varför gjorde han inget? Jag frågade ifall han inte skulle ta emot dem, det var ju ganska lång kö. Men han snäste och sade att det gör han när han har tid.

Själv slutade jag för dagen. Dessutom hade jag inte möjlighet att ta emot fler patienter, det var ju bara min första dag. Snopet gick jag iväg och kände mig ledsen för de ignorerade patienterna… När jag blev riktig läkare skulle jag ha tid med ALLA!

Jag fick ingen vila när jag kom hem. Jag var inte dödstrött efter dagen, men en powernap på soffan hade varit skönt! Nej, Kiara hade väntat hela dagen på att jag skulle komma hem och ville åka iväg till butikerna. Hon ville få inspiration och drömma sig bort, sade hon.

Så vi åkte och utforskade några butiker. Kiara kände sig direkt hemma och jag såg lyckan i hennes ansikte. Jag sade att vi borde förgylla ögonblicket och tog ett kort.

Att gå i butiker är inte riktigt min grej… Så jag slog mig ner vid schackbordet utanför och spelade en match med butiksägaren. Hon var riktigt söt! Jag försökte lägga in ett gott ord för Kiara, att hon sökte en lokal att ställa ut och sälja sina foton. Men de hade de inte rum för…

Kiara verkade ha roligaste tiden i sitt liv där inne och stod och skrattade med ett par  kunder. Själv var jag stressad hem. Jag behövde verkligen sova!

Kiara var sur för att vi åkte så tidigt. Jag tyckte inte alls att det var tidigt att åka från stan klockan nio på kvällen en vardag, men hetlevrad som hon är godtog hon inte det. Hon stampade in på sitt rum, där hon hunnit hänga upp en hel del foton på väggen redan.

Hon hade bara fotat i några dagar och hade redan blivit mycket bättre. På vissa bilder kom dock tummen i vägen… Eller blev förstörd av en gnome.

Att samla ihop pengar till en egen lokal i stan var inte så lätt som vi trodde. Det behövdes över 3000 simdaler bara för att köpa en tomt, så Kiara behövde ligga i för att samla ihop det som krävdes. Hon samlade grodor, ädelstenar, påskägg, ja allt möjligt för att tjäna ihop pengarna.

Jag själv stötte på Zoe i parken, butiksbiträdet. Hon var lite nere och jag gav henne en kram.

Väl hemma berömde jag Kiara för hennes insats i parken. Hon hade plockat prylar och stenar hela dagen! Hon kom hem mycket senare än mig, men trots det på bra humör. Kiara kan om hon vill, det brukar jag alltid säga till henne.

Precis när jag tänkte sätta mig med en god bok och varva ner för dagen knackade det på dörren. Det var Zoe, som var ännu mer ledsen.

"Han har gjort slut med mig!! Han har en annan!"

Jag gjorde mitt bästa för att muntra upp Zoe, och det gick ganska bra. De hade tydligen inte haft en särskilt stabil relation, men det var förstås ändå förfärligt att bli bedragen. Jag är glad över att jag själv aldrig behövt uppleva det. Jag hade faktiskt bara haft en flickvän, på gymnasiet.

Vem blir inte glad av att bli kittlad lite? Jag satte igång och kittla henne allt vad jag kunde och hon kunde knappt hejda sig för allt skratt. Innan hon skulle gå bara hände det. Vi kysstes!

Att jag mitt i allt skulle få ett kärleksliv hade jag inte räknat med. Men som romantikern jag är kunde jag inte klaga! Jag är förälskad i kärleken, skulle man kunna säga. Jag kan inte låta bli att dagdrömma mig bort på jobbet om hur våra barn skulle se ut…

Just nu forskar jag mycket på jobbet, och rättar till bäddarna. Inte det viktigaste jobbet kanske, men det måste ju faktiskt vara rent för de som undersöker patienterna på riktigt!

Receptionisten har gjort framsteg. Köerna är mycket kortare om dagarna! Jag skojade med honom och sade att han gjorde ett bra jobb med att skriva in patienterna. Han suckade bara åt mig och bad mig att gå och skura i förlossningssalen…

Inte det roligaste kanske. Det känns faktiskt ganska läskigt att jag själv kommer förlösa barn här en dag. Men det är långt bort tror jag, och det är nog bäst!

Ohh vilka coola örhängen han har.

#22 Ja, töjningar 😍 De är dock CC och kom inte med spelet.

Äntligen fick jag min efterlängtade befordran! Nu var jag inte längre praktikant utan sjukvårdsbiträde. Nu skulle jag börja få ta hand om patienterna på riktigt. Det såg jag fram emot.

På hemmaplan pysslade Kiara på med sitt letande och fotograferande. Hon brukar vara ute i naturen mest hela dagarna och spatsera runt i kvarteret. Tydligen ställer varenda granne upp på bild när hon frågar. Blyg är hon då inte.

Plötsligt hörde jag ett skrik ute på bron. Jag sprang direkt till fönstret och såg Kiara föras bort! Hon steg rakt upp i luften i ett underligt sken, och sedan var hon borta!

Jag fick panik och sprang ut och skrek efter henne. Jag såg något som liknade ett ufo åka iväg. Men det kunde det väl ändå inte vara? Inte kunde väl min syster, den enda familjemedlem jag hade kvar, vara bortförd nu? För alltid?!

När jag i förtvivlan sprang runt huset och hotade vilka det nu var som tagit henne att jag skulle slå dem sönder och samman kom ljuset mot mig. Jag blev som förstelnad och fördes sakta upp mot himlen. 

Jag hade haft helt rätt. Det var ett ufo. Aliens fanns på riktigt.

Efter något som kändes som en evighet kom både jag och Kiara tillbaka. Hon sprang emot mig när hon hörde dunsen av mitt fall på baksidan. 

"Vad f*n var det där?!"

 Jag var ursinnig. Kiara såg mest omtöcknad ut. Jag var hur arg som helst. Vad var det för varelser som kidnappat oss och varför?!? Det värsta var att jag inte mindes någonting. Bara svaga minnesbilder av varelser som inte kunde vara något annat än aliens.

Jag kände mig tacksam, mer än någonsin för att vara vid liv. Jag var ledig nästa dag och ringde hit Zoe så fort jag och Kiara samlat oss. Jag var så glad över att träffa min älskade flickvän. Ja, hon var numera min flickvän! 

Zoe tyckte det lät förskräckligt det vi varit med om och stannade över natten. Nästa morgon satt hon och Kiara och samtalade och hade det trevligt när jag åkte iväg till jobbet. Det var så skönt att de kom överens!

(Kiaras topp är CC)

Det var en härlig känsla att gå till jobbet och inte vara praktikant längre. Nu skulle jag visa hur duktig jag var med människor och på att bota folk! Min första patient var en ung kvinna som hade läskiga utslag över hela kroppen. Läsktigt, är ju förstås inget ord för en doktor, men ni förstår!

Efter att ha tagit proverna jag behövde testade jag dem. Åh vad jag hade längtat efter att använda denna maskin! Det kändes så proffsigt, fastän jag var tvungen att fråga hur den fungerade två gånger…

Efter att ha kört igenom proverna ordentligt kunde jag ge henne rätt medicin. Snart skulle utslagen vara borta och hon skulle känna sig frisk och kry igen!

Efter att patienten gått iväg glad i hågen var det min tur att må dåligt. Jag visste inte vad det var, men jag fick en sådan smärta i magen. Det liksom bubblade runt, och jag tyckte att jag såg att det liksom sprakade från min stackars mage?! Kanske var det jag som behövde läggas på britsen.

Jag försökte att inte tänka på det. Jag hade mer än halva arbetsdagen kvar och fler patienter att bota. 

Det gick helt okej, förutom att jag tappade ett provglas i golvet så det gick i tusen bitar…

Väl hemma bestämde jag mig för att laga en enkel sallad. Jag är inget vidare på matlagning, och Kiara är inte bättre. Men sallad kan väl alla göra, eller hur? Det var frågan, eftersom jag skar mig i fingrarna säkert fyra gånger under den snabba förberedelsen av salladen. 

Kiara och Zoe frågade oroat hur det gick. Jag blev bara på sämre humör och sade att de inte skulle störa mig. Det här var inte likt mig. Sedan började smärtan i magen igen…

Zoe hade gått hem och jag var borta igen. Inte borta på jobb, utan borta i ett ufo! Jag kämpade för mitt liv den här gången och svor hela vägen upp i skeppet, men det hjälpte inte. Jag blev bortförd igen.

Kiara var så orolig och förskräckt när hon hörde mig komma tillbaka att hon gav mig en utskällning jag aldrig någonsin fått. Jag bad henne hejda sig på håll, eftersom jag började misstänka vad det hela handlade om. Jag hade bara hört rykten om det, myter, men det verkade vara sant. 

"Eh, Kiara… Jag tror jag är gravid."

Nästa arbetsdag var inte alls rolig. Jag hängde lika mycket med huvudet som pojken med influensa som jag skulle undersöka. En kollega hade misstänksamt tittat på min mage då jag kom till jobbet och gjort ett snabbt antagande.

"Jaha! Du har blivit bortförd av aliens! Tyvärr, grabben. Men du vet nog vad som väntar."

Jag tog det som att mina spekulationer varit helt rätt. Jag var gravid. En man, som var gravid. Hur absurt var det inte? Hur hade det ens gått till? Jag var helt ur fokus resten av dagen och råkade ge nästa lilla pojke en rejäl stöt i munnen med termometern. Vilken usel doktor jag var…

När jag kom hem och bara ville krypa under täcket möttes jag av Kiara som var helt uppe i varv.

"Orion!! Jag har gjort det! Jag har skaffat butiken!"

Jag var förstås tvungen att följa med för att titta. Var det verkligen sant? Hade hon fått råd? Det var en väldigt liten lokal än så länge, men jag var så stolt över henne. Hon hade hängt upp alla sina fotografier på väggarna, på natur och lokalbefolkning, och sparat påskäggen hon hittat ute. De skulle också vara till försäljning i hennes lilla galleri. Till och med en groda skulle hon försöka få såld. En kassaapparat stod på plats och hon såg strålande lycklig ut. Det gjorde mig lite gladare!

"Nu behöver jag bara tapetsera i en ljus färg och införskaffa bra lampor, sedan är det bara att kicka igång MIN EGEN butik!"

Det är så kul att läsa din story. = )

#36 Vad roligt!

Trots mina säkra källor från läkarna på jobbet vägrade Kiara tro på att jag var gravid. Ja, det var konstigt. Det var jag verkligen tvungen att hålla med om. Men det var som det var. Det var inte precis så som att jag tänkte göra abort nu…

Patienterna började ge mig lite underliga blickar. Nej, det här är kanske inte vad man ser varje dag, men jag förtjänar att göra mitt jobb utan att bli utstirrad!

Kiara kämpade ihop mer pengar och tillsammans med bidrag från min lön kunde hon göra klart i lokalen så att hon kunde öppna affären! 

Jag var bara dit och tittade lite snabbt på hur hon fått till det. Jag var trots allt höggravid, så jag kunde inte närvara längre vid öppningen…

Kiara berättade att det först kommit in en kund som strosat runt ett tag. Sedan kom det massvis med kunder!

Hon hade blivit alldeles till sig och försökt sälja så mycket som möjligt, såklart.

Hennes första handlande kund bestämde sig för ett påskägg. Kiara var helt till sig och knapprade in allt i hennes ipad. Hon hade knappt hunnit lära sig hur den fungerade med betalningssystemet.

Andra köpet blev även det ett påskägg. Kiara var glad, men lite besviken över att hennes fotografier inte stod i fokus.

Men precis innan stängning var det ingen mindre än en liten pojke som ville köpa ett foto. Kiara var så glad över att även barnen hittade något de gillade!

"Det är min kompis! Alexander Goth!"

(Jag föredrar Goth framför Spökh) 😉

Så småningom blev även Kiara övertygad om att jag var gravid. Hon var helt till sig av att hon skulle bli faster! Jag själv tyckte att det var minst sagt… underligt. Visst, hon skulle antagligen bli faster en dag ändå, men på det här sättet hade jag aldrig gissat. 

Jag är livrädd för förlossningen men försöker bita ihop på jobbet. Jag tror det är bra att jag inte har börjat förlösa barn själv. Skulle jag behöva förlösa ett barn under den här tiden i mitt liv hade jag nog svimmat. Tänk om jag inte klarar av att föda?

Kiara säljer på bra i sin lilla butik. Hon är i full fas med att ersätta sålda produkter med nya. Men hon säger att hon inte tjänar så mycket på det i längden, alltså att betala kopior på det hon redan sålt. Hon får nog bege sig ut i naturen och fota och hitta nya ägg.

För pengar behöver butiken. Hon har inte haft råd att bygga ett badrum, så hon får smita iväg och gå till det lilla båset i parken istället. Kanske inte det mest optimala att lämna butiken oövervakad?

Zoe och Kiara kommer jättebra överens. Zoe är ofta där och hjälper henne i butiken. Själv är jag helt slut efter mina arbetsdagar och måste gå direkt och lägga mig… Tråkigt.

De har gjort en liten pakt om att Zoe ska låtsats inte känna Kiara och skryta upp fotografierna till max. Att det är toppkvalitet som inte kan köpas någon annanstans i stan. Jag vet inte om de har rätt eller fel! Dessutom står Zoe själv modell på många bilder…

Inte nog med min gravida alienmage klantade sig Kiara rejält vid middagen häromdagen. Det slutade inte bättre än att hon började brinna! 

Kvick som jag var hann jag spola av både henne och köket. Men hon var i panik, och det är väl förståeligt. Sprang ut ur huset och kom inte tillbaka först efter några timmar.

Det är tuffa arbetsdagar. Jag klarar nätt och jämnt av att ta hand om patienterna. En liten pojke frågade mig efter jag äntligen lyckats bota honom ifall jag verkligen var okej.

Nej, helt okej var jag inte. Så fort han lämnat rummet tuppade jag av på golvet. Jag vet inte hur länge jag hade legat där. Som tur var verkade ingen ha sett! Det hade ju varit pinsamt.

Så blev det dags att föda. Precis när jag skulle åka iväg och jobba kände jag att barnet ville ut. Så jag tog med mig Zoe, som inte hunnit smälta det här med att jag var gravid, och åkte till jobbet. Det kändes som en helt vanlig dag, men jag visste att den här gången skulle jag inte arbeta.

Jag stod otåligt och väntade på sköterskan som inte verkade vilja släppa sin dator. Jag hade aldrig sett henne förr. Var det här verkligen rätt?

Jag var inte ens särskilt nervös inför det hela. Jag ville bara att barnet skulle ut! Det hela skedde väldigt mekaniskt och jag kände inte så mycket.

Men när jag såg att tången höll i mitt hjärta blev jag väldigt orolig. Lättnaden när jag fick tillbaka det i kroppen var enorm. Jag hade ju kunnat dö?

Efter en liten stund var mitt barn ute. Ett alienbarn! Jag tittade förskräckt på det och ville direkt gå fram och titta på det lilla underverket.

Men sköterskan släppte inte ut mig. 

"Jag är väl… klar nu? Kan jag få gå till min nyfödda dotter?"

"Nej nej, det är tvillingar! Det kommer en till!"

Kort därefter var ännu ett alienbarn ute ur min kropp. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig trott att det var TVÅ alienbarn där inne. Hur skulle jag klara av det här?