Booker har precis satt upp sitt skrivbord i sitt nya arbetsrum i källaren till det nya huset i StrangerVille. Han sitter och byter lösenord på sin dator för femte gången bara för att vara på säkra sidan när Lace kommer ner. 

Snabbt så öppnar Booker ett annat program på datorn så att Lace inte ska se lösenordet och han låtsas vara riktigt upptagen. 

Lace: "Du, Booker, är du upptagen?" 

Inget svar. Booker fortsätter skriva på datorn och se fokuserad ut. 

Lace: "Jag vill inte störa, men har du några jobb till mig?" 

Attans! Jobbet som agent! Booker tror inte att han kan ignorera bort det här. Mycket motvilligt tittar han upp på Lace. 

Booker: "Jobb?" 

Lace: "Ja, har du hört något? Någon provspelning? Reklam som söker statiser? Vad som helst?" 

Booker är tyst ett ögonblick. Att det här jobbet skulle vara så krävande. Kan inte Lace göra något på egen hand? 

Booker: "Har du kollat appen jag installerade på din telefon?" 

Lace: "Vilken app? Och när fick du tag i min telefon?" 

Booker: "Den som kollar upp öppna provspelningar åt dig. Har du använt den?" 

Lace: "Ja, men ingen av provspelningarna matchar min talangnivå. Kan du inte hitta ett jobb som passar mig?" 

Booker: "Vad är problemet?" 

Lace: "Det finns ett gig för en gitarrist och så en provspelning för en reklam för saltskum, men jag kan inte spela gitarr och jag tror inte jag är karismatisk nog för reklamjobbet." 

Booker: "Jag ser inte problemet. Lär dig spela gitarr eller peppa dig själv i spegeln en stund så klarar du dom utmärkt." 

Lace: "Provspelningarna är imorgon. Jag hinner inte lära mig spela gitarr på den tiden." 

Booker: "Då vet du vilken provspelning du ska gå på, eller hur?" 

Därefter återgår han till datorn och Lace suckar. Han kommer säkert inte få jobbet, men det är lika bra att gå på provspelningen. Kanske någon annan lägger märke till honom och erbjuder honom ett mer passande jobb. 

Lace: "Visst ja, innan jag glömmer. Everest hittade en konstig planta ute i trädgården och sprang runt och skällde på den. Du borde kanske ta bort den. Jag har aldrig sett något liknande och den kan vara farlig för hundar." 

Booker: "Konstig planta?"

Efter lite om och men så lämnar Booker källaren och går upp till huset. Han samlar mod och tar några djupa andetag. Det är bara ute i trädgården. Det finns inget farligt därute. Förutom den mystiska plantan. 

Booker: "Okej, skärpning. Vi kan gå ut i vår egen trädgård, för sjutton. Det är tryggt, säkert och det finns inget att vara rädd för där." 

… välkomstkommittén är här…

Booker: "Aldrig i livet att jag går ut dit."

Simmarna knackar på dörren och går inte därifrån. Booker tvekar länge, men inser att det här är hans första och bästa chans att lösa mysteriet med StrangerVille. Dessa simmar både ser, rör sig och beter sig rejält konstigt. Är det excentriska personer eller ligger något annat bakom? 

Om Booker går ut och pratar med dom kan han få svaret omedelbart! Försiktigt öppnar han dörren och går ut. 

Skulle något gå fel eller om simmarna blir våldsamma så kan han alltid ropa på Lace och få hjälp. 

Lace som sitter nere i källaren och använder Bookers dator till något den absolut inte är till för.

Han hälsar försiktigt på simmen som knackade på hans dörr och frågar om han kan hjälpa till. 

Hon svarar med en massa svamlande om en växt och sedan säger hon något som sänder kalla kårar längs Bookers ryggrad. Hennes röst är konstig och förvriden och svår att förstå, men Booker lyckas tolka vad hon säger. 

"Se mot himlen som välkomnar oss alla."

Booker: "Okej, jag måste hitta den där växten."

Det visar sig inte vara speciellt svårt. Den bisarra växten sticker ut rejält i trädgården. 

Booker: "Vad i hela världen är det där?" 

Everest verkar inte lika intensivt intresserad av den längre, men han har fortfarande ögonen på den. 

Booker: "Det är bäst att du låter bli den där i fortsättningen. Åtminstone tills jag vet vad det är för något." 

Han bestämmer sig för att ta ett foto av växten och skicka den till sina kontakter för att se om någon har sett något liknande förut och har lite information att komma med. 

Booker: "Sådär. Det är tillräckligt med utomhusaktiviteter för mig idag. Nu kan du ta och leda mig in i huset igen förbi dom där läskiga simmarna på vår veranda, Everest.." 

Dom verkar inte ha bråttom att gå därifrån.

Dagen passerar relativt händelselöst efter det, trots det intressanta välkomnandet. Booker skickar iväg bilden till sina kollegor och sitter sen och övar programmering tills hans mage påminner honom om att han är hungrig. Visst ja, han är inte hemma. Ingen butler som kommer med mat åt honom här. 

Varför kunde han inte få vara agent till en rik och berömd skådespelare som har sin egen butler för?

Booker: "Hörru, Lace? Hur blir det med middagen ikväll?" 

Lace: "Jag övar inför provspelningen imorgon, jag har inte haft tid att laga något. Det finns mat i kylen om du vill laga något." 

Lace är riktigt nervös. Det här blir hans första provspelning i Del Sol Valley och han är fast besluten att göra sitt allra bästa.

Everest tycker det är lagom skumt att stå och prata högt och gestikulera sådär som Lace gör.

Booker går ut i köket och funderar. Hur många år sedan var det han sist lagade något? Han minns ärligt talat inte och rycker på axlarna. Hur svårt kan det vara? Dessutom är han ganska säker på att han kommer ihåg receptet för grönsaksdumplingar utantill. 

Det visar sig vara svårare än vad Booker kom ihåg.

Lite krångel, experimenterande och många svordomar senare är grönsaksdumplingarna klara. Booker hade rätt, han kom ihåg grundreceptet. Nu är han dock äldre, visare och vill äta hälsosammare. Det här måste vara dom nyttigaste dumplingarna någonsin. 

Han lägger upp en portion och ser att han lagat mer än tillräckligt åt både sig själv och Lace. Receptet var visst för fler än en. 

Booker: "Du Lace? Är du hungrig? Jag har lagat grönsaksdumplingar och det räcker till dig också." 

Lace: "Verkligen? Schysst, Booker!" 

Killarna slår sig ner tillsammans för att äta en väldigt sen middag.

Booker är otroligt dålig på att småprata och tittar nervöst på Lace. 

Booker: "Så… vad tycker du om programmering? Jag har hållit på sen.. jag har börjat med det nyligen för att få tiden att gå och tycker det är riktigt kul." 

Lace: "Det är väl häftigt. Ärligt talat spelar jag mest på datorer." 

Booker: "Åh, okej." 

Det blir tyst efteråt och Lace tar en tugga av en dumpling. Omedelbart vidgas hans ögon, han hostar och harklar och lyckas med nöd och näppe svälja istället för att spotta ut det. 

Lace: "Herregud, jag tror jag bet i en vitlöksklyfta..!" 

Booker: "Ah, du fick en av dom. Tur för dig, vitlök är hälsosamt." 

Lace stirrar skeptiskt på sin dumpling.

Lace: "Vad har du i dom här?" 

Booker: "Grönsaker och lite gott och blandat för att göra dom nyttigare. Kål, morötter, vitlöksklyftor, banan, vinäger och så lite blandade nötter och bönor för protein. En bra måltid." 

Lace: "Har du smakat dom?" 

Booker: "Inte än." 

Lace: "Gör det." 

En udda begäran, men Booker gör som Lace säger och äter en av sina dumplingar. Hans reaktion är nästan identisk som Laces, förutom att han inte känner något behov av att vara artig och spottar genast ut den. Lace kan inte låta bli att skratta. 

Booker: "I teorin var det en riktigt bra idé, men i praktiken, fy farao!" 

Lace: "Vad sägs om att ringa efter en pizza istället? Jag bjuder." 

Booker: "Det låter bra." 

Han skrattar förläget och försöker le åt det hela.

Booker är inte den enda nykomlingen i staden som har lagt märke till invånarnas udda beteende. 

Det finns gott om underliga simmar även nattetid.

Nikola: "Sjunde simmen registrerad med avvikande beteende. Något är fel här i staden och mina sensorer plockar upp något… onaturligt. Vi gjorde rätt i att komma hit." 

Robotkatten vrider på huvudet och tittar på skelettkatten på det motsatta picknickbordet. 

Scorch: "Hörde du det, Pinky!? Min intuition var rätt!" 

Han får inget svar och kikar ner över bordskanten. 

Scorch: "Suck. Pinky då.." 

Nikola: "Låt honom vila. Vi har massa jobb framför oss. Det här kommer inte bli lätt."

Nästa morgon, strax efter att en otroligt nervös Lace gick hemifrån för att gå till sin provspelning, får Booker ett oroväckande mail från en av sina kollegor. 

Ingen har någonsin sett en växt som denna tidigare och alla uppmanar Booker att vara extremt försiktig. Sannolikheten att växten är kopplad till invånarnas udda beteende är extremt stor och vad som än orsakar det kan vara luftburet. Men han kan inte få fler svar genom att sitta inne i källaren. 

Han måste gå ut och prata med invånarna, utforska staden och lära sig mer om den. Minst lika viktigt så måste han smälta in och se naturlig ut. I en stad där det kan finnas en luftburen smitta. Hur sjutton ska det gå?

Det första problemet löser sig snabbt. Booker glömde helt bort Everest. Han kan ta Everest på en promenad runt kvarteret! Inget är väl mer normalt och naturligt än en sim som går ut och går med sin bästa fyrbenta vän? 

Ingen skulle tycka det vore det minsta konstigt!

Inget konstigt med det här alls…

Booker vill vara på säkra sidan utifall att det visar sig vara en luftburen smitta. Han vill inte bli sjuk. Med Everest vid sin sida känner han sig dessutom mycket tryggare när han vandrar längs gatorna. 

Det gör det även lättare för honom att våga närma sig invånarna och ställa frågor om staden. 

Dom träffar på en forskare som berättar om ett labb i kratern utanför staden.

Han jobbade där tills nyligen då han istället riktar sin uppmärksamhet mot staden. Vad nu det ska betyda.

Kort därefter så springer dom in i Leslie från välkomstkommittén igen och gör sitt bästa för att ignorera henne.

En annan forskare kostar på Booker några sekunder av hennes tid innan hon vill återgå till att studera växterna som poppat upp överallt i staden.

Ett par konspirationsteoretiker berättar om en explosion i det hemliga labbet och att ingen har kommit in eller ut därifrån sen dess. Dom rekommenderar även Booker och Everest att besöka något som kallas kuriosabutiken nära deras hem.

Booker har inga bättre ledtrådar så han bestämmer sig för att gå dit. Han är så djupt insjunken i sina egna tankar att han inte märker den mystiska skelettkatten på bänken som stirrar på honom och Everest.

Butiken var inte svår att hitta och den ägs av en underlig filur vid namn Erwin. Booker är minst sagt nyfiken nu, men han börjar längta tillbaka till källaren. Han tycker inte om att vara ute bland folk så här länge.

Erwin är väldigt villig och ivrig att prata. Han berättade att han också misstänker att något är väldigt fel i staden och råder Booker att prata med både forskare och militären om han vill veta mera. 

Kanske är det förklädnaden, men Erwin visar snabbt vad han har till salu i sitt bakre lager och flera saker fångar genast Bookers intresse. Spionmikrofoner kan man aldrig ha för många av, men speciellt en glödande, mystisk frukt får honom att reagera. 

Han köper frukten efter några sekunders tvekan och även fyra mikrofoner. Ett bra dagsverke tycker Booker och vänder hemåt tillsammans med Everest. Han måste skriva ihop en rapport om allt han fått reda på från lokalbefolkningen och även analysera frukten.

Knappt hinner Booker kliva innanför dörren förrän Lace kommer farande och undrar vart tusan han har varit hela dagen. 

Booker tvekar innan han kommer på att han har ett perfekt alibi. 

Booker: "Ute med hunden?" 

Lace: "Så länge? Och vad sjutton har du på dig? Äh, spelar roll, jag fick rollen!" 

Booker: "Vilken roll?" 

Lace: "Provspelningen idag! Jag är piraternas nya talesman och imorgon ska jag spela in reklam för deras nya produkt Saltskum." 

Lace är riktigt stolt och uppspelt.

Booker: "Åh. Grattis." 

Bristen på glädje, entusiasm eller minsta tecken på engagemang i Bookers röst överraskar Lace. Det här är en jättebra nyhet för dom båda. Han vet att Booker är en aningen excentrisk agent, men han hade trott att det skulle göra honom åtminstone lite glad. 

Booker: "Var det allt?" 

Lace: "Öh, ja." 

Booker: "Okej, jag är i källaren om du behöver något. Kom inte ner i källaren något mer. Jag håller på med… känsligt arbete och jag vill inte att du riskerar att förstöra det." 

Lace: "Men jag behöver din hjälp senare!" 

Booker: "Med vad?" 

Lace: "Jag måste hitta smink och kläder inför rollen imorgon." 

Booker: "Du tror att jag kan hjälpa till med det?" 

Lace tittar på Bookers konstiga utstyrsel.

Lace: "Kanske inte, men du är  den enda jag känner här." 

Booker suckar. 

Booker: "Okej, vi tar itu med det efter middagen. Nu måste jag ner och skriva en rapport… o-om din provspelning. Dokumentera det och så." 

Han skyndar sig ner i källaren innan han hinner försäga sig ännu mer. Äntligen hemma i säkerhet där han kan fokusera på att sammanställa allt han har fått reda på hittills.

Lace: "Hallå, Booker?" 

Booker: "Va? Vad?" 

Lace: "Jag frågade vad du tycker." 

Booker kollar upp på Lace i sin piratkaptenkostym.

Att det ska vara så mycket jobb att vara någons agent. Först ska han hitta jobb åt Lace och nu ska han vara moderådgivare också? 

Booker: "Eh, fint, antar jag." 

Lace: "Jag tror kapten kan bli lite för mycket. Kanske en vanlig pirat vore bättre?" 

Booker: "Kör på det. Är vi klara?" 

Lace: "Vi började precis…" 

Lace försöker att inte bry sig om Bookers bristande engagemang.

Slår han igenom tillräckligt stort så kommer agenterna slåss om honom och han kan få tag i någon bättre. 

Lace: "Vänta där, jag ska byta om snabbt." 

Han får inget svar och skyndar sig att ta fram sin andra kostym innan Booker tappar intresset helt. 

Lace: "Sådär. Jag är klar." 

Booker reagerar inte så Lace klappar i händerna, vilket får Booker att rycka till och titta upp. 

Lace: "Nå?" 

Han får inget svar, men Bookers ögon spärras upp en aning när han tittar på Lace och ett snett litet leende dyker upp på hans läppar. 

Den reaktionen var bättre än något som Lace hade hoppats att Booker skulle säga och han kan inte sluta le. 

Lace: "Tack för hjälpen, jag har min kostym för morgondagen." 

Booker: "Va? Åh, det. Okej, inga problem. Kan jag gå nu? Jag har jobb att ta itu med." 

Lace: "Visst."

Tre små… öhm… "katter" springer genom StrangerVille med siktet inställt på Bookers och Laces hus. 

Scorch: "Sätt fart, Pinky! Vi har inte hela natten på oss." 

Pinky: "Jag kommer, jag kommer. Var brinner det?" 

Scorch: "Har du missat vad som pågår här i stan?" 

Nikola: "Det skulle inte förvåna mig. Han har sovit större delen av tiden som vi har varit här." 

Pinky: "Du, vi gick JÄTTELÅNGT för att komma till StrangerVille. Inte konstigt att jag är trött och behöver vila." 

Scorch: "Du är alltid trött, Pinky.." 

Nikola stannar i utkanten av tomten till det lilla huset framför dom och hans sensorer lyser upp för ett ögonblick.

Därefter ger han Scorch en skeptiskt blick.

Nikola: "Är du säker på att det här är rätt plats?" 

Scorch: "Jättesäker. Jag följde den mystiska simmen och hans hund och dom gick in här båda två. Känner du inte lukten av hund?" 

Nikola: "Mina sensorer plockar upp en hund och två simmar, men jag känner inte av något onaturligt eller annorlunda." 

Scorch låter sig inte nedslås av det.

Scorch: "Det är något udda med den här simmen. Han bar en konstig slags skyddsmask, som om han anade att något hotfullt fanns i luften och gick runt och frågade andra om StrangerVille." 

Pinky: "Är det allt? Är det ditt stora genombrott i fallet?" 

Pinky ser inte ett dugg imponerad eller övertygad ut.

Scorch: "Jag är i alla fall produktiv och hittar något istället för att sova hela dagarna och nätterna.." 

Pinky: "Vi gick långt, jag är trött!" 

Nikola: "Vad är din teori om den här simmen, Scorch?" 

Scorch: "Han är för udda och samtidigt inte tillräckligt udda för att vara infekterad med… vad det nu är som finns i staden." 

Pinky: "…" 

Scorch: "Dessutom bar han skyddskläder. Antingen så vet han var som pågår i staden och vad som ligger bakom eller så försöker han ta reda på det som vi gör." 

Nikola: "Eller så är han en av dom som ligger bakom det." 

Den tanken hade inte slagit Scorch och han ger ifrån sig ett förvånat och skrämt mjau. Nikola tittar mot huset igen. 

Nikola: "Det är den första ledtråden vi har, så vi kan lika gärna hålla till i närheten och ha koll på simmen. Bra jobbat, Scorch. 

Stolt så sätter sig Scorch ner och tittar alert och ivrigt på huset.

Pinky suckar högt och frustrerat. 

Pinky: "Verkligen? Vi har inga bevis alls annat än att Scorch säger att simmen klädde sig konstigt och betedde sig konstigt. Hur är han annorlunda än andra simma-" 

Nikola: "Du kan lägga dig och sova i buskarna, Pinky. Scorch och jag har koll på simmen och huset." 

Pinky slutar genast klaga och lyser upp. 

Pinky: "Schysst!"

Lace spenderar hela nästa dag med att lära sig sina repliker för reklamen utantill och prova dom med ett dussintal olika dialekter för att se vilken som kan passa bäst. 

När det börjar dra ihop sig till att åka så ropar han ner i källaren: 

Lace: "Jag sticker nu, Booker! Önska mig lycka till!" 

Booker: "Till vad?" 

Lace: "Min… min reklaminspelning?! Som jag fick efter provspelningen igår?" 

Booker är aningen upptagen och distraherad för stunden.

Det tar honom några sekunder att komma ihåg. 

Booker: "Just det, skumpiraterna. Ja, lycka till med det. Jag håller tummarna för att du får rollen." 

Lace: "Öh… tack. Vi ses sen, antar jag. Jag är hemma sent." 

Irriterat kliver Lace ut ur huset och in i den väntande bilen för att åka till Del Sol Valley. Han drar ett par djupa andetag och försöker lugna sig. Bara en kort tid till. Han kan få en bättre agent så fort han blir upptäckt ordentligt. 

Nikola och Scorch skyndar ut från sina gömställen för att ta en snabbt titt på Lace innan han försvinner iväg. 

Nikola: "Är det han?" 

Scorch: "Hur ska jag kunna veta det? Han hade inte masken på sig den här gången."

Nikola suckar. 

Nikola: "Memorerade du inte hans doft?" 

Scorch: "Jag tänkte göra det, men jag var för distraherad av hans stora, läskiga hund. Jag var rädd för att den skulle få vittring på mig och sätta iväg efter mig. Den verkade inte gilla katter.." 

Nikola: "Då får vi helt enkelt avvakta och se. Sa du stor, läskig hund?" 

Scorch: "Ja, hurså?" 

Nikola: "Det gav mig en idé." 

Katterna är tysta ett ögonblick innan Scorch blänger på Nikola. 

Scorch: "Jag tänker inte agera bete för en hund igen!"

All irritation har försvunnit under bilresan och när Lace kommer fram till studion i Del Sol Valley kan han inte göra något annat än le brett. Det är bara en enkel reklam för ett rengöringsmedel, men det är hans första stora gig! 

Sköter han sig och gör ett bra jobb kanske han står utanför filmstudion i väntan på att spela in sin första film som huvudrollsinnehavare en vacker dag. Det skadar inte att drömma! 

Men nu ska han in och vara den bästa Saltskum-säljande pirat han kan vara. 😃

Lace kliver in i studion och blir genast nervös. Så mycket folk för en simpel reklam för rengöringsmedel. Kommer han greja det här?  

Han önskar att hans agent var här för lite moraliskt stöd och pepp, men sen kommer han ihåg vem hans agent är och känner sig mest lättad över att han inte måste se efter Booker också. 

Regissören får syn på Lace och vinkar honom till sig för en snabb, men munter presentation. 

Hon skickar honom genast till sminkören för att fixa hans hår och makeup till reklamen så att dom kan komma igång med filmandet. 

Det är också väldigt ovant för Lace, men han gör som hon säger. 

Nervöst ber han deras sminkör om hjälp för att göra sig redo för inspelningen.

Inga problem alls! Det är därför han är där.

Så tar vi håret…

Wow, inte illa! Lace stirrar förvånat på sitt nya jag i spegeln. Det var snabbt jobbat och den här stilen passar honom verkligen.

Det går inte att öva för mycket. Lace tar några minuter för att öva på sina repliker med sin nya stil framför spegeln hos sminkören innan det är dags att gå ut och säga till regissören att han är redo.

Med stor entusiasm i ett desperat försök att dölja hur nervös han verkligen är säger Lace till regissören att allt är klart. Han är redo för sina tagningar! 

Regissören verkar nöjd med Laces kostym och instruerar honom i vad han ska göra på scen. Lace tittar nervöst på skeppsratten och produkten där. Han kan spela det säkert och bara göra precis som regissören säger, eller ta lite risker. 

Kör han den säkra vägen kommer allting säkert bli bra, men chansen att han sticker ut och blir upptäckt minskar. Det betyder att han kommer vara fast med Booker som sin agent längre… 

Å andra sidan kan han sabba sin chans fullständigt om han improviserar riskabelt och misslyckas. Han har bara några sekunder på sig att bestämma sig…

Åt skogen med att spela det säkert! Lace kom inte hit till Del Sol Valley för att han inte vågar satsa och chansa. 

Han bestämmer sig för att satsa på den riskabla varianten…

… och han utför scenen klockrent!

Inget klantande, inget fumlande, allt går helt perfekt. 

Bara två scener kvar nu och regissören har inte sagt något om hans riskabla framträdande. Härnäst är det dags att moppa riskabelt! 

Lace kastade upp moppen och fångade den snyggt innan han började moppa, men jag hann tyvärr inte få en bild på det för jag var inte beredd…

Det går utmärkt och Lace känner sig både lättad och taggad. Bara en scen kvar att filma och det är nog den viktigaste. Produktvisningen. Riskabelt eller har han testat sin tur tillräckligt för ett jobb? 

Det är vinna eller försvinna som gäller. Lace lägger all sin själ i framförandet…

… tar risker…

… och visar upp produkten från sin allra bästa sida, vilket resulterar i att han får Guld-nivå i betyg för sina ansträngningar och sitt framförande!

Regissören klappar händerna av förtjusning och en mycket stolt Lace vandrar ner från scenen. Han får massvis av beröm, en rejäl bonus och det är dags för alla att gå hem. 

Lace är så exalterad att han knappt kan sitta still i bilen på vägen hem. Det där kunde inte ha gått bättre! Nu hoppas han bara att reklamen blir bra och han både längtar efter och fruktar att se den på TV.

När Lace kommer hem så nästan springer han in för att berätta för Booker hur det gått. Så fort han öppnar ytterdörren hör han att TV:n är på och han ser Booker sitta i soffan i vardagsrummet. 

Innan Lace ens hinner öppna munnen så säger Booker:

Booker: "Det gick bra ikväll, hörde jag. Jag fick ett telefonsamtal från någon… någons assisten? Jag är inte helt säker, men du har i alla fall blivit nominerad till ett pris för dina skådespelarinsatser." 

Lace spärrar upp ögonen. 

Lace: "Ä-Är det sant?!" 

Booker: "Något pris för reklam, det lät inte speciellt viktigt eller anmärkningsvärt, men det är en prisnominering. Grattis, bra jobbat." 

Även om hans röst saknar all entusiasm när han säger det så är det första gången som Lace hör Booker säga något positivt om hans karriär och hans framsteg. Det får Lace att le och till Bookers stora förtret slår sig Lace ner bredvid honom i soffan och börjar ivrigt berätta om inspelningen i extrem detalj. 

Tar en stackars detektivs lidande aldrig slut?

Klockan är strax efter midnatt. En utmattad Lace har somnat i soffan efter en intensiv dag med hans första reklamroll. Nere i källaren står Booker och tittar på den mystiska frukten han köpte från Erwin i Kuriosabutiken. 

Den ser verkligen onaturlig ut.

Han väntar fortfarande på några av provsvaren som han skickade till sina kollegor, men det kan dröja ett tag. Dom var säkra på att frukten inte var innehöll några gifter, åtminstone inga som dom kände till. Vågar han provsmaka den? Det är frestande… 

I samma ögonblick väcks Lace abrupt av ett fruktansvärt oväsen ute i trädgården!

Han sätter sig upp och det dröjer några sekunder innan hans trötta hjärna kan urskilja hundskallen. Från fönstret kan han se Everest springa runt i trädgården, skälla och föra ett fruktansvärt oväsen. 

Trött, nyvaken och irriterad så vrålar han på Booker. 

Lace: "Booker!! Din hund är fullständigt rabiat ute i trädgården!" 

Booker: "Vad pratar du om!? Everest är en väldresserad, inte-" 

Han tystnar snabbt när han också hör hundskallen och oväsendet svagt nedifrån källaren. 

Booker: "Vad märkligt, han har aldrig gjort något sånt förut." 

Lace: "Få tyst på din hund så jag kan sova! Jag är helt slut!" 

Booker: "Ja, ja, jag kommer om några minuter." 

Lace: "Nu, Booker!" 

Booker svär tyst för sig själv. Det är nog säkert att gå ut i trädgården utan masken på. Han ska bara vara ute en kort, kort stund och hämta in Everest. Vad sjutton har tagit åt hundskrället? 

Scorch: "Jag hatar dig, Nikola!"

Booker skyndar ut för att försöka få in Everest. Till hans frustration låter skallen lite mer avlägsna. Har Everest lämnat tomten? Det har aldrig hänt tidigare. 

Booker: "Everest! Var är du!? Kom hit omedelbart! Vi ska in och sova!" 

Ingen hund kommer så han går ner för verandan för att börja leta.

Någon väntar på honom på tryggt avstånd vid tomtkanten…

Han hinner inte ta många steg förrän han fryser på plats. Framför honom vid utkanten av tomten sitter en… katt, kanske? En robot? Både och? 

Nikola är tyst och stilla med sina sensorer alerta. Han tar in synen av Booker, läser av honom och skannar honom uppifrån och ner. Något får hans varningssignaler att reagera. Booker har varit i kontakt med något onaturligt. Det här måste vara den konstiga maskerade simmen som Scorch såg tidigare. 

Nikola är inte den enda som utvärderar sin motståndare.

Booker ger den mekaniska katten en mycket misstänksam blick. Det kan inte vara ett sammanträffande att den där varelsen dyker upp vid hans tomt kort efter att han börjat fråga ut lokalbefolkningen om StrangerVille. Hör katten till militären? Forskarna? Invånarna? Den som ligger bakom det här? 

Så som katten stirrar verkar den nästan intelligent.. 

Booker: "Hallå? Kan du förstå mig?" 

Nikola: "Ja. Tyvärr kan du inte förstå mig. Vår möjlighet att kommunicera med simmar togs ifrån oss efter att Pinky började prata högljutt i sömnen. Det upprörde många och ställde till med för mycket problem." 

Som Nikola misstänkte så stirrar Booker bara på honom i väntan på svar. Till sist skrattar Booker tyst och skakar på huvudet. 

Booker: "Såklart inte, men i den här staden hade det inte förvånat mig." 

Om dom bara hade kunnat prata med simmar hade allt det här varit mycket enklare, men Nikola har en plan.

Booker suckar och ser sig omkring. Det är tyst i natten, Everests skall har upphört och inga andra verkar vara uppe och ute. Ingen som kan förklara vad den mystiska robotkatten är för något eller vem som äger den. 

Han vill få med sig katten in och undersöka den, men tvekar för han är rädd att trigga något sorts självförsvarsbeteende eller en självförstörelsemekanism om katten känner sig hotad. Vem vet vad en robotkatt har förmågan att ställa till med? 

Nikolas sensorer plockar upp rörelser precis i närheten och han ler brett. 

Nikola: "Bra jobbat, Scorch. Nu tar jag över."

Från ingenstans kommer Everest farande. Han har tappat bort den kattlika varelsen han jagade och är på väg in då han insett att han gjort fel och lämnat tomten. Så fort han rundar hushörnet får han syn på Nikola, en ny kattlik varelse som inkräktar på hans revir. 

Nikola fräser åt honom och rusar iväg i full fart och Everest tar omedelbart upp jakten, till Bookers förtvivlan. 

Booker: "Everest, nej! Kom tillbaka! Låt bli den där.. saken, du vet inte vad den kan ställa till med!" 

Självklart lyssnar inte Everest. Han hör säkert inte ens Booker över sitt eget ivriga skällande. Booker tvekar. Han har ingen kondition att prata om och att jaga efter en hund och en robot mitt i natten känns som en otroligt dum idé, men han kan inte lämna Everest åt sitt öde i den här staden. 

Han börjar springa efter så fort han kan och han försöker se vart robotkatten springer. Kanske han kan genskjuta dom. 

Nikola ser till att inte springa för fort. Han vill inte att Everest ska tröttna på jakten och han vill inte att Booker ska tappa bort dom heller. 

Första steget i deras plan gick som smort. Nu är det upp till honom att se till att steg två går i lås och han vet precis vart dom ska…

En lång jakt genom staden leder Booker ut i öknen på andra sidan floden. Han hinner precis se Everest och den mystiska katten försvinna ner för kanten på en krater som glöder onaturligt lila. Booker reagerade på den när han flyttade in, men han kan inte minnas att den glödde lila.. 

Han kommer plötsligt ihåg vad en av forskarna sa till honom igår när han var ute med Everest. Försiktigt smyger han fram till kanten av kratern och tittar ner. 

Mycket riktigt så ligger det ett labb mitt i kratern. Det verkar tungt övervakat och är omringat av två stängsel. Svårt att ta sig in, men inte omöjligt. Hade inte Everest varit på rymmen hade det varit ett perfekt tillfälle att försöka smyga in och undersöka saken.. 

Booker tittar rakt ner och får syn på den mystiska robotkatten och Everest. Dom rusar sicksack ner för branten till kratern och glider ner på vissa sträckor. Instinktivt tänker Booker ropa på Everest för att se om han lyssnar, men ångrar sig genast. Han vill inte dra till sig uppmärksamhet. 

Istället börjar han försiktigt ta sig ner för kanten för att försöka få tag i hunden. Har han tur så springer katten till labbet och dyker över stängslet. Everest kan inte ta sig över och då kan han äntligen fånga den eländiga byrackan. 

Självklart har inte Booker en sån tur.

En stor lastbil har kört igenom stängslet, kraschat och orsakat ett stort hål i det och självklart rusar katten in genom det med Everest efter sig. 

Booker svär ilsket och skyndar sig ner så fort han kan. Måtte inga säkerhetsvakter få syn på Everest! Eller honom själv för den delen.. 

Det är inte svårt för honom att ta sig in genom hålet och han ser sig omkring. Labbet verkar helt öde och det är alldeles tyst. Inte ett spår av personal, vakter eller en hund jagandes en robotkatt. 

När Booker kommer närmare huvudbyggnaden känner han håret resa sig i nacken. Det här känns inte bra alls, men han kan inte bara vända. Han måste försöka hitta Everest. Hunden kan inte vara långt borta.

När Booker vandrar in innanför stängslet och går mot en dörr som ser ut att vara på glänt rusar Nikola fram från sitt gömställe bakom ett av rören vid väggen och skyndar sig därifrån. 

Runt hörnet står Pinky och Scorch och väntar. 

Pinky: "Tror du hunden fick tag i honom?" 

Scorch: "Inte en chans. Ingen är snabbare än Nikola!" 

Pinky: "Kanske inte i det fria, men dom är inne i en byggnad. Massa ställen att fastna på och hörn att tränas in i." 

Scorch: "Usch, nej, skräms inte så!" 

I samma veva runda Nikola hörnet och kommer inom synhåll, till Scorch stora lättnad.

Nikola: "Det är ordnat." 

Scorch: "Jag sa ju det, Pinky! Ingen är snabb nog att fånga Nikola." 

Pinky: "Ja, ja.. Var gjorde du av hunden?" 

Nikola: "Jag lyckades lura den vid entrén och smög tillbaka ut igen. Det var inte speciellt svårt. Den var så ivrig att den inte stannade upp för att tänka över huvud taget." 

Scorch: "Smart!" 

Pinky: "Vad är nästa steg i din storslagna plan?" 

Nikola tittar bort åt motsatta hållet som Booker gick åt.

Nikola: "Nu smyger vi in genom ventilerna och iakttar simmen inne i labbet och ser vad han gör. Är han bekant med labbet kan vi anta att han arbetar med dom som ligger bakom det här. Om inte kan vi ha användning av honom." 

Scorch: "Honom!? Med hans läskiga hund?!" 

Pinky: "Var inte en sån fjant, Scorch. Jag sätter hunden på plats i såna fall, sen kommer han vara en snäll och harmlös liten hårboll." 

Ingen av dom andra katterna säger något. Dom vet vilket monster den lata Pinky blir när någon faktiskt lyckas göra honom arg.

Nikola: "Vi måste sätta fart nu innan simmen hittar hunden och går därifrån." 

Pinky: "Gör det ni. Jag tänker ta en tupplur. Det var långt att gå hit till kratern." 

Scorch himlar med ögonen, men dom har inte tid att bråka och lämnar Pinky till att sova.

Under tiden har Booker tagit sig fram till dörren och känt försiktigt på den. Den är öppen, det verkar inte finnas något larm och han varken ser eller hör någon innanför. Han samlar mod till sig, öppnar dörren och går in i rummet.

Därinne är rummet i en enda röra och det verkar som om folk lämnat labbet i all hast. Det verkar helt öde och övergivet. 

Booker rynkar pannan och går in i rummet bredvid, som visar sig vara ett personalrum. Det är nästan kliniskt rent, men stolarna kring bordet förstärker bara hans misstankar. 

Nästa rum är också rörigt och tomt.

Nu vågar Booker slappna av lite. Risken att det finns någon här verkar bli mindre och mindre. Han gör mentala anteckningar av allt han ser och börjar lägga ihop alla bitarna han har av mysteriet hittills tills han kommer till dörren som leder ut till entrén. 

En trött och utmattad Everest ligger mitt i entrén och verkar ha gjort sig helt hemmastadd medan han återhämtar sig från två intensiva kattjakter i rad. Lättnad sköljer över Booker och han skyndar sig fram. 

Booker: "Everest, din bindgalna jycke! Vad sjutton har tagit åt dig?!" 

Everest reagerar inte ett dugg på Bookers irriterade tonfall utan är bara överlycklig att se honom och slänger sig i famnen på honom! 

Det är rätt svårt att vara arg på en så glad och lycklig hund.

Everest ser trött och slut ut, men Booker tänker inte ta några risker. Sele och koppel på är vad som gäller nu!

Så fort som Booker har kopplat och säkrat Everest lägger han märke till den stora, mystiska dörren bakom dom. Vad i hela världen är det för något och vad är det för konstiga symboler uppe på skärmen?

Dörren är förseglad och låst. Symbolerna är olikt något annat som Booker har stött på tidigare och han släpper temporärt kopplet för att göra några snabba anteckningar. 

Tack och lov verkar Everest inte speciellt intresserad av att springa iväg något mer.

Med Everest i säkert försvar kan Booker börja fokusera mer på labbet och mysteriet i StrangerVille. Det övergivna labbet med den förseglade dörren är inget sammanträffande. Vad som än orsakar invånarnas udda beteenden så kommer det härifrån. 

Han skulle inte bli förvånad om även dom udda växterna ursprungligen kom härifrån. Det fanns massor av dom utanför. 

Booker: "Jag kan inte öppna den där dörren, men det måste finnas ledtrådar till vad som pågår här. Om dom bara övergav labbet i all hast kan dom inte ha hunnit ta med sig eller göra sig av med alla viktiga papper.." 

Entusiastiskt tittar Scorch på Nikola.

Scorch: "Det där är bra, va? Han är inte en av dom som orsakat det här?" 

Nikola: "Nej, det verkar inte så. Han är nog här för att lösa mysteriet precis som vi är. Utmärkt. Då vet vi vad vi ska göra härnäst." 

Scorch: "Ja! … um, vad är det, exakt?" 

Nikola: "Kom med mig. Jag berättar när vi kommer ut till Pinky så jag slipper dra det två gånger." 

Båda katterna smiter därifrån innan Booker får syn på dom eller Everest får vittring på dom. 

Booker sätter genast igång med att gå igenom alla högar med papper och utspridda dokument han kan sett i labbet.

Han vågar till och med ge sig på labbets datorer nu när han vet att det inte finns någon där som kan upptäcka honom. Han lyckas hacka dom och få fram en del värdefull information.

Tiden rinner iväg medan Booker letar över hela labbet efter allt han kan få tag i som verkar ha någon betydelse. Nere i kratern är det inte lätt att ha koll på tiden heller. När Booker äntligen är klar, tar Everests koppel och går ut upptäcker han att himlen håller på att ljusna. 

Det tar sin lilla tid att klättra upp ur kratern och den trötta duon är inte hemma förrän halv nio på morgonen. Båda två är helt slut och Booker längtar efter att bara få kollapsa i sängen och sova i några dagar.

Booker kliver in genom ytterdörren och går nästan rakt in i Lace.

Lace: "Vad bra, du är vaken! Jag trodde jag skulle behöva gå ner i källaren och väcka dig." 

Booker: "Eh, va? Varför då?" 

Lace: "Har du glömt?" 

Bookers förvirrade ansiktsuttryck ger Lace svaret. 

Lace: "Träffa en kändis-evenemanget på Orkidé på G? Salongen i Del Sol Valley?" 

Booker: "Åh. Det. Lyssna, Lace, du gjorde ett bra jobb men du är knappast så känd att folk vill träffa di-" 

Lace: "Nej, nej, vi skulle dit för att träffa kändisar och försöka knyta kontakter åt mig." 

Booker: "Ah, det lät vettigare, ja." 

Lace: "Är du redo då? Det börjar om en och en halv timme så vi måste åka nu." 

Booker: "Det börjar när sa du!?" 

Han vet inte om han ska skratta eller gråta.

En salong på ljusa dagen i en av världens mest aktiva och befolkade städer. Det går nog inte att hitta ett värre mardrömsställe för Booker. Han känner sig extremt obekväm och malplacerad bland alla dessa människor, speciellt när kändisarna börjar dyka upp. 

Lace däremot är mycket mer avslappnad än Booker och har inga problem att passa in. Plötsligt rycker han till och lyser upp. 

Lace: "Booker, kolla! Det är Thorne Bailey! Jag kan inte fatta att Thorne Bailey är här." 

Booker: "Vem är det?" 

Lace: "Skojar du med mig? Han är jättekänd! Och han ser gravid ut…!" 

Vilket scoop i såna fall. Inte undra på att alla paparazzi är där och fotar som galningar.

Lace: "Gå dit och presentera mig." 

Booker: "V-Va?" 

Lace: "Ja, skynda!" 

Booker: "Varför går du inte bara fram och presenterar dig själv?" 

Lace: "Herregud, det kan jag inte. Jag har ingen erfarenhet alls av att prata med kändisar och jag är livrädd. Du är agent, du har gjort sånt här förr, eller hur? Du har haft kända klienter innan mig?" 

Booker sväljer. Det har han inte och han har ingen aning om hur han ska börja. Lace tar fram sin telefon och börjar nervöst fippla med den medan Booker stirrar på Thorne och alla runtomkring. Han har ingen aning om hur ska agera, men det är väl lika bra att få det överstökat. Han drar ett djupt andetag och ropar Thornes namn så högt han klarar av. 

Han fick Thornes uppmärksamhet i alla fall. Alltid något..

Booker: "Du är Thorne Bailey, inte sant?" 

Thorne: "Ja…" 

Booker: "Jag är Booker Blue, agent åt Lace… öh… Lace…" 

Åh gud, vad var Laces efternamn nu igen? Booker kommer inte ihåg och han känner sitt hjärta börja bulta hårdare i bröstet. 

Booker: "Lace. Han var med i en piratreklam en gång om skumpirater." 

Thorne tittar på Lace, som panikslaget stirrar på sin telefon och inte vågar titta upp efter Bookers katastrofala introduktion.

Thorne: "Jag letar inte efter en ny agent." 

Booker: "Det är lugnt, jag vill inte ha fler klienter. Men Lace skulle vilja prata med dig och han bad mig presentera er. Så, här har du Lace. Lace, det här är Thorne Bailey. " 

Lace vill sjunka genom jorden. 

Booker vet att han inte gjorde ett bra jobb, men han är bara lättad över att det är över.

Lace försöker skratta och skämta bort Bookers udda beteende.

Det visar sig att Thorne är en riktigt schysst kille och skrattar bort det med Lace och gärna pratar en kort stund.

Lättad så försöker Booker smita in i salongen för att beställa en drink och gömma sig i ett mörkt hörn någonstans. Kanske lyckas sova lite också. 

Han hinner inte ta mer än några steg förrän han hör en hög harkling från Lace, stannar och vänder sig om. Ytterligare en stor kändis har anlänt till salongen, Brytani Cho och Booker får en snabb blick från Lace. Han vet inte riktigt vad Lace vill, men han anar att han inte kommer få smita undan än på ett bra tag. 

Det här kommer bli en lång dag…

Nåja, det är lika bra att få det överstökat. Han går fram till Brytani och hälsar på henne på samma sätt som Thorne, minus skrikandet. Till allas stora förvåning, speciellt Bookers, verkar Brytani tycka att hans stela, udda presentation är bedårande. 

Det såg inte lovande ut först och Lace övervägde att fly från platsen.

Förstår inte Booker enkla signaler? Lace gav honom en tydlig blick som sa åt Booker att sticka därifrån och istället går han och presenterar sig och Lace för kändisen! Tacka gudarna att det gick bra den här gången.. 

Booker småpratar lite tafatt med Brytani och försöker försiktigt ställa frågor som han tror att en agent skulle ställa.

Han misslyckas katastrofalt på den fronten, men Brytani finner det underhållande i alla fall.

Efter några minuter bestämmer sig Booker för att bryta när han ligger på topp, ursäktar sig och går tillbaka till Lace. Lace har slutat prata med Thorne, som nu verkar ha fullt upp med att få folks uppmärksamhet. 

Han lyckas också, även om hans pockande på uppmärksamhet inte verkar imponera på så många.

Booker: "Det där var väl inte så illa, va?" 

Lace: "Den här morgonen har varit en total katastrof. Du hade bara ren tur att Brytani Cho verkar gilla udda, pinsamma typer som inte vet hur man säger hej på ett vettigt sätt. Är du verkligen en agent?" 

Booker: "Det är klart att jag är. Jag har bara… min egen stil. Den funkar bäst på personer som Brytani." 

Lace: "På en extremt liten minoritet?" 

Booker: "Jag föredrar att se det som kvalité före kvantitet. Är vi klara nu?" 

Lace: "Långt ifrån. Vi har bara börjat. Presentera mig för Brytani, men snälla gör det på ett bättre och diskretare sätt än innan..!"