Åh, så roligt att se! Följer givetvis! 😄😍

Hedvig och Rose rusar över gräset, framför dem leden en trappa rakt ner i marken. De skyndar nerför den med Bluey hack i häl.

Där finns en dörr, vad kan finnas bakom den? Ska de gå in, har de ens något val? Zombierna närmar sig. Hedvig trycker ner handtaget och häver upp dörren.

Så fort alla kommit in smäller de igen dörren bakom sig, och Hedvig är snabb med att låsa den. Omtumlade ser de sig omkring, det ser ut som att de hamnat i en bunker, precis lagom stor för att rymma alla förnödenheter. Hedvig tar upp mobilen för att ringa 112 - det känns som det bästa att göra. Men det finns ingen teckning.
Kan trion göra något annat än att vänta och hoppas på det bästa?

Utifrån hörs det konstiga ljud, kan det vara zombierna? De kan väl inte komma in hit? Paret håller andan tills ljuden sakta försvinner från det lilla jordrummet utanför dörren.

#1: Åh, vad roligt! 😄

De sätter sig i soffan, och Rose tar en bok från bokhyllan i bunkern för att ha något att distrahera tankarna med.

Vilken tur att de åtminstone har varandra.

“Hedvig, tror du att zombierna någonsin kommer försvinna…?” Rose ser oroligt på Hedvig. “Ja, det kommer lösa sig, allt kommer lösa sig,” svarar hon, kanske mer till sig själv än till Rose. Hon tar upp mobilen igen för att se om den fungerar, även om hoppet är svagt. Mycket riktigt så går det inte nu heller.

Plötsligt hörs det ljud utanför dörren igen, och Hedvig och Rose tystnar. Det låter som knackningar den här gången, nästan… mänskliga.

Tänk om det är en människa, tänk om det är någon som flyr som zombierna. Båda hör, båda tänker samma sak. Sakta reser sig Rose upp och börjar gå mot dörren. “Nej, var försiktig!” utbrister Hedvig. “Öppna inte!” “Men tänk om det inte är en zombie, Hedvig. Tänk om det står någon där ute och vill in. Om vi inte öppnar, vi måste öppna.” Rose är redan framme vid dörren, och öppnar.
Där utanför står en gammal man, men hasande steg hörs komma nerför trappan. Rose drar in den gamle mannen och slår igen dörren med en smäll och skyndar sig att låsa.

“Tack… Jag hade inte klarat mig länge till,” han sätter sig ner och pustar ut. “Varsågod… Antar jag. Jag är Rose, och det här är min fru Hedvig.”

“Grävling Rodriguez, det är mitt namn,” säger han och suckar. “Det här är Bluey, förresten,” säger Rose och visar Bluey. Grävling nickar sakta. “Fin katt.” Deras samtal avbryts av Hedvigs kurrande mage. “Jag tror jag behöver äta något…” “Åh, jag med,” säger Rose. “Jag behöver också äta, jag har inte gjort det på ett tag…” mumlar Grävling och lutar huvudet i händerna. Hedvig öppnar kylskåpet, men det är tomt. “Åh nej, vi har ingen mat,” suckar hon, och vänder sig till planteringslådan. “Vi får odla något, och hoppas att det inte tar allt för lång tid att växa.”

“Tjejer, ni måste veta en sak,” börjar Grävling medan Hedvig börjar plantera. “Jag tror att vampyrerna är vårt enda hopp, de är de enda som kan rå på zombierna.” “Vampyrer?!” utbrister Rose. “Ja, men jag vet inte hur lång tid det kommer ta, om vi någonsin kommer kunna lämna bunkern… Åh, jag är så självisk, jag borde vara där uppe.” “Nej, du är här och du ska inte ha dåligt samvete för det,” börjar Hedvig fortfarande med blicken fäst på det hon håller på med. “Det låter galet att simlighetens enda hopp är vampyrer, men jag och Rose flydde just från en gäng zombies så jag blir inte förvånad längre.” “Nej, ni förstår inte, jag… Jag måste äta, måste dricka. Lika bra att göra det nu. Jag ber så hemsk mycket om ursäkt, men det är inte mitt fel.”

Nu blir Hedvig misstänksam och vänder sig om, men hon hinner inte fram. Grävling grabbar tag i Rose och sätter tänderna i hennes hals. Hedvig piper till, förlamad av skräck.

Inte förrän Grävling släpper Rose och hon faller ihop medvetslös lyckas Hedvig komma på
fötter. “Vad…! Vad gör du…?! Låt henne vara…!” “Jag är ledsen, Hedvig, men jag hade inget val. Det var inte jag som valde att bli vampyr, nu måste jag leva så här. Hon kommer inte bli en själv, tror jag, så du kan vara lugn.” “Lugn?!” utbrister Hedvig. “Ska jag vara lugn?! Du drack just BLOD från Rose, jag tänker INTE vara lugn! UT HÄRIFRÅN!” “Hedvig, lyssna på mig nu. Jag kommer inte gå ut dit, inte ens en vampyr kan vara säker.” “Men du sa ju… Åh, bara ut!” “Nej, jag kommer inte gå, jag är ledsen.”
Utan ett ord reser han sig upp, går in på toaletten, som är det ända andra rummet i bunkern, och låser dörren. “Jag kommer ut när du lugnat ner dig.”

När Rose vaknar rusar Hedvig fram till henne. “Är du okej?” “Jag… jag tror det. Vad hände…?” “Grävling är en vampyr!” “Åh… Har han gått nu?” “Nej, han låste in sig på toan.” “Hedvig, vi löser det här. Han kommer gå med på att gå, vi måste bara… prata med honom.” “Han sa att han inte tänker gå, Rose. Jag vet inte vad vi ska göra. Först zombies, nu det här.” De avbryts av ett högt jamande, Bluey.

“Nu tar vi det lugnt, så hjälper vi Bluey med vad hon vill,” säger Rose. “Okej, så tar vi en sak i taget. Jag är bara så förvirrad, vi har en vampyr inlåst på toan i bunkern som vi gömt oss i eftersom resten av världen är full av zombier.”

Jag hade ingen aning om att han var en vampyr. Han stod bara där utanför dörren helt plötsligt, och kunde inte låta honom stanna kvar där ute. Så använde jag det där fusket för att han skulle gå med i hushållet när han väl kommit in, och då såg jag att han var en vampyr. En hungrig vampyr, så då fick han dricka lite.

En intressant tvist!
Kommer garanterat att följa detta!

#11: Vad kul att du gillar det! Jag har tänkt fortsätta i några dagar nu, men har inte hunnit. Så det får bli efter jul.