му ƒαιяу ƒяιєη∂

Jag kommer förmodligen aldrig hitta kärleken!

För vem vill bli tillsammans med någon som mig?

Ingen vill ens vara i närheten av mig bara för att jag ser konstig ut.

Om folk bara kunde sluta titta på utsidan och faktiskt lära känna personen.

Men sånt händer bara i sagorna…

Watermelon satt hemma, ensam, som vanligt.

Han tröttnade snabbt och gick istället ut på en promenad.

I alla skyltfönster gjorde de reklam för alla hjärtans dag.

Alla förälskade par gick runt och höll om varandra.

Watermelon orkade inte med det och gick istället till parken.

Parken var enorm, någonstans där skulle han säkert få vara ifred.

Han gick runt en stund, men vart han än tittade stod där något par.

Tillslut kom han till en övergiven hörna.

Det var en vacker plats, full med blommor.

Det var som om växterna levde.

De viskade hans namn, och blåste trots att det var alldeles vindstilla.

Han såg ett ansikte.

Det var ett vackert, ljust ansikte som stack fram bakom väggen.

Watermelon gick mot det.

- Vem är du? frågade han.

- Jag är Muchio, vem är du?

Watermelon kunde inte slita blicken från Muchio, han var så vacker.

- Jag heter Watermelon, sa han.

Muchio tog ett steg fram.

Han tittade noga på Watermelon.

Watermelon blev alldeles varm inombords.

Han visste inte vad det var, och han kunde inte få det att sluta.

Han kunde inte hejda sig, han lutade sig fram och kysste Muchio.

När han insåg vad han gjort började han springa.

Men Muchio flög ikapp honom.

- Du har ett fint namn, sa Muchio och kysste honom.

Sen den dagen har jag aldrig varit ensam…

Roxy och Cornelius

Roxy har smitit ut igen. Hennes mammas tappra försök att hålla henne inne på rimlig tid om kvällarna tycks vara totalt lönlösa med hennes rebelliska dotter Roxy. Men frågar man Roxy så är det inte det rebelliska som får den trotsiga tonåringen att smyga ut om kvällarna. Det är kärlek.

Roxy har alltid varit självständig. Tidigt i barnaåren träffade hon Cornelius och det var kärlek vid första ögonkastet. Då var det mest gulligt och föräldrarna tyckte det var trevligt att deras barn funnit varandra. Nu sitter de här. Uppe på kullen i utkanten av Appaloosa Plains, håller varandra i handen. Folk säger att de inte vet vad kärlek är, de är ju så unga, och denna ungdomliga kärlek kommer att gå över.

Men Cornelius och Roxy vägrar att lyssna. De vet, de vet att de älskar varandra och de vill ju bara vara tillsammans. Deras samhörighet är så stark och har alltid varit. De vet att de kommer få hutingar av föräldrarna när de kommer hem och så ljudlöst som möjligt smyger in genom dörren. Men just nu finns bara de två. Och de ska hålla ut tills de vuxna förstår att deras kärlek är äkta.

Cornelius håller hårt om Roxy. Stryker henen över håret och viskar henne i örat: "Vi ska för alltid vara tillsammans".
"Jag vet", svarar Roxy och trycker sin kind närmare mot Cornelius bröst.

De sitter kvar så en stund till. De kommer att ses imorgon igen, dagen efter det och i all oändlighet. Kvällens träff är bara en i mängden.

Om 60 år kommer de att ha 4 barn och 2 barnbarn och leva lyckliga tillsammans som ett gammalt par. Men deras kärlek kommer fortfarande och för alltid att vara ungdomlig.

Ester och Mikail har inte haft särskilt lätta liv. Men ingen av dom har någonsin tvivlat på att det inte var värt det när dom till slut fick varandra. Det dröjde dock inte länge efter bröllopet innan deras liv fylldes av ansvar och vardag när hela 8 barn dök upp i deras liv.

Den här dagen var dock speciell, den här dagen fanns ingen vardag, inga måsten och ingen annan än dom själva, tillsammans. För 20 år sedan, på dagen, så hade dom dansat på samma ställe, till samma låt och Mikail hade gått ned på ett knä och friat. Nu dansade dom fyllda av alla känslor dom haft för varandra under alla dessa år, blickandes in i varandras ögon och mindes deras första kyss som skett under samma tak.

Mikail mindes den dagen som en av de lyckligaste i hans liv och han kände en enorm kärlek för sin fru och glädje över deras kommande 20e bröllopsdag. Han drog henne till sig och andades in hennes välbekanta doft innan han kysste henne.

First Romance, Last Date.

Love is not real, if it's beautiful.

Gabriel hade inte precis ett vanligt utseende som uppskattades av människorna i hans närhet. Han såg inte riktigt mänsklig ut, människorna kollade snett på honom och såg honom som ett odjur. Han var täckt med virvlande hår över hela kroppen. Gabriel visste att aldrig skulle få chansen att bilda en familj, men han ville så gärna det samtidigt som han inte ville utsätta någon annan för helvetet han fått uppleva pågrund av hans utseende.

Men det fanns en tjej, Hannah. Hon såg något hos Gabriel som ingen annan hade sett. Hon såg en otroligt vacker man. Hon föll för Gabriel för samma sekund hon såg hans lurviga kropp. Men Gabriel var väldigt reserverad och släppte inte in någon i hans liv. Men Hannah gav inte upp, hon såg någonting i Gabriel.

Gabriel och Hannah blev tillslut förälskade, och det visade sig att Hannah hade rätt,Gabriel var en riktigt liten mjukis innanför det tuffa ytan. 

En kväll kunde inte längre Hannah hålla sig längre utan berättade nyheten för Gabirel att de väntar barn! De visste dock inte att detta skulle vara sista gången de skulle få hålla om varandra. 

Två somnade den kvällen, men bara en skulle vakna.