Verkar jättekul! Följer!!

Låter spännande! Följer! :D

Följer! :D

Spännande :-D

Min legacy kommer vara skriven i kapitel, men då jag inte ännu kommit på hur man infogar fler än en bild i varje inlägg blir kapitlen uppdelade i flera inlägg.
Kapitel 1 
-del 1

Hon vaknar med ett ryck. Det lilla vindskyddet är långt ifrån tätt nog att hålla undan kylan, den sprider sig genom henne, ända in i märgen. Hon drar sina nakna ben upp till bröstkorgen, håller om dem med ett nästan krampaktigt grepp för att förgäves försöka behålla värmen.

Tystnaden är så närvarande att hon skulle kunna ta på den om hon sträckte ut en hand, men det gör hon inte. Istället rullar hon runt, stänger beslutsamt ögonen och väntar på morgonen.

Kapitel 1
-del 2

Dagen därpå är sval, vinden viner ilsket i trädtopparna när hon reser sig.

Irene. Jag heter Irene.

Så mycket minns hon, inte så mycket mer. Irene Irstav, 19 år gammal, fiskarnas stjärntecken. Stativet hon hade med sig att döma kunde hon måla, men hon var inte hundra procent säker. När hon försöker blir det bara mörka skepnader och former.

Dagarna går långsamt och hon har fortfarande svårt att sova, dock förståeligt, då hon inte vet varför hon är i den lilla dimmiga staden. Telefonen ringer en dag – tidigt på morgonen, när hon står vid sitt stativ och målar. Hon hoppar till av den plötsliga signalen, visste inte ens att någon kunde hennes nummer.

”Hallå?”
En mörk mansröst skrockar tillbaka på andra sidan luren. ”Hej, Irene”
”Vem är det här? Hur vet du vad jag heter?”
”De flesta vet, inklusive jag. Twinbrook är inte så stort, alla känner alla… Utom dig. Dina grannar har sagt att du inte ens går utanför tomtgränsen, vi är oroliga för dig”

Irene tar ett djupt andetag och försöker ta in all information med det. ”Åh, jag… Jag visste inte”
”Jag vet,” svarar mannen och hon kan höra leendet i hans röst. ”Vad sägs om det här, jag bjuder på lunch på bistron och du berättar din historia i utbyte”
”Allvarligt? När då?”
Han skrattar lågt igen. ”Möt mig där vid 12. Snälla?”

”Jag… Jag vet inte” viskar hon och försöker komma på ett bra svar. ”Jag…”
”Kom om du har lust. I’ll be waiting”
Klick.

Kapitel 1
-del 3

Bistron är liten men trevlig, dagen är varm och solig. Det skulle kunna vara en bra dag om det inte vore för ångestattacken som hela tiden leker i bakhuvudet.

Mannen från telefonen är trevlig. Hans hår är ljust gyllenblont, och hans ögon fångar ibland solljuset på ett alldeles speciellt sätt som gör att de nästan lyser. Han presenterar sig som Goodwin – en polis som bott i staden i hela sitt liv, ärvde sina föräldrars hus när de bestämde sig för att resa ut och se världen.

Han är äldre än henne, säkert runt 25 eller mer, skulle Irene gissa – men han är trevlig och hans leende är inbjudande. Han gestikulerar när han talar, viftar händerna runt sig med stor entusiasm och Irene dras med i hans värme och ler och skrattar med honom. De senaste dagarna av ångest sjunker undan, det är som att transen brutits och hon känner sig äntligen relativt normal igen.

Efter maten lutar sig Goodwin fram över bordet och lutar huvudet i ena handen, ett litet leende över läpparna. Irene tittar frågande på honom.

”Så, Irene. Jag har hållit upp min bit av dealen, nu är det din tur”

Hon sväljer tungt och skulle vilja dra undan blicken, men hans ögon är så intensiva att hon inte ens vet om det är fysiskt möjligt. Rösten känns raspig och ovan när hon tar ton.

”Jag minns inte så mycket, om jag ska vara helt ärlig” säger hon långsamt. ”Och det är sant. Förlåt”
”Om det inte är något speciellt,” börjar Goodwin och sträcker ut en hand mot hennes kind, ”varför gråter du då?”
”Jag gråter inte!” fräser hon kort och lyckas äntligen dra bort blicken.
”Jo” svarar han bara, mjukt och lugnt, och visar henne tåren som nu är på hans fingertopp. ”Vi kan prata om det imorgon istället, om du vill”

Hon tittar upp igen, ögonbrynen höjda. ”Imorgon?”
”Du är speciell” säger Goodwin bara och rycker på axlarna. ”Och nu är jag bara ännu mer intresserad att höra vad du har att säga”

Han flashar sitt vita leende igen innan han snabbt skriver ner sitt telefonnummer på en lapp till henne och går till sin bil. Irene står kvar med munnen öppen och bara stirrar efter honom.

det här var helt ärligt enda bilden jag fick av deras restaurangdate. Tänkte mer på storyn än att ta bra bilder tror jag, haha!

Börjar skriva kapitel 2 snart. Här kan ni få en bättre bild på Irene, om någon är intresserad, sålänge. :)